Nya Stockholm

Slussplan, stiger där ur, går de få stegen öfver en af slussbroarna och stiger upp i ångspårvagnen, ett fint utstyrdt fordon, utan sot eller rök, och hvars maskin knapt synes, sinrikt ordnad i vagnens främsta del. Vagnen, som är delad i tre delar, af hvilka den längst bakåt är öppen och afsedd för rökare, rymmer 47 personer med maskinisten och konduktören.

Den stora kolossen vändes mycket lätt på vändskifvan vid foten af Karl Johan till häst, glider in i spåret igen, stöter ut en ånghvissling och ger sig af. Man åker utmärkt bekvämt utan någon skakning. Öfver f. d. stadsgrafven, sedermera järnvågen, nu begagnad för statens järnvägstrafik, svänger ångspårvagnen upp för Brunnsbacken, en mycket stark stigning, hvilken aldrig kunnat öfvervinnas med hästar för en så stor spårvagn. Nu går det helt hastigt och lustigt, och, innan man hunnit tänka på hvilken höjd man dragits upp för, befinner man sig på Södermalmstorg och Hornsgatan.

Här är alltid mycken rörelse af åkdon och fotgängare, men ångvagnen ilar sin väg lugnt framåt, utan att låta störa sig och utan att störa andra. Många och dystra voro de spådomar som läto höra sig, då fråga uppstod om ångkraftens användande på våra gator. Människor skulle öfverköras, lemlästas, dödas. Hästar skulle oupphörligt skena och lemna sina körsvenner krossade på gatan. Olyckor af alla slag skulle dagligen inträffa. Intet af allt detta har afhörts. Om en häst någon enda gång skyggat vid den frustande ångvagnens framilande, har det hört till allra sällsyntaste undantag och icke åstadkommit någon nämnvärd skada. Färdseln har för öfrigt aldrig afbrutits. Vi äro nu redan vana vid ångan på gatan, och södermalmsborna ha i det fallet visat andra stockholmare godt föredöme. Det kommer en tid, då de flesta spårvägslinier i vår hufvudstad skola befaras med ångvagnar.

Tills vidare nöja vi oss med den ångspårvagnslinie vi ega och fara ända till Hornskroken, snart ända ned till f. d. Hornstull och Liljeholmen. Men vilja vi begifva oss åt Katarinasidan, stiga vi ur ångaren vid Adolf Fredriks torg — ett namn som icke-stockholmare ofta förväxla med Adolf Fredriks plan i en helt annan stadsdel, vid Drottninggatan, och som nu egentligen skulle kallas Wallingatans östligaste del — och begagna oss af den »correspondance», hvilken södra spårvägsbolaget mycket klokt anordnat mellan ång- och hästvagnarne. Vi lägga korrespondensmärket i vagnsbössan och sätta oss i den af en häst dragna spårvagnen som går åt Katarinasidan. Vagnen, som rymmer 17 personer inuti och 5 på platformen bak, svänger om hörnet vid St. Paulsgatan och strax därefter om hörnet vid Björngårdsgatan, där den i gamla Stockholm bekante Björngården låg och där nu står ett ståtligt hus, tillhörigt byggmästaren J. M. Redtz