Nya Stockholm

Det nya Stockholm går oupphörligt framåt, och varda de animala krafterna otillräckliga, så tillgripas de mekaniska, ångkraften framför allt. Denna kraft har redan länge till sjös skaffat oss fram mellan olika stadsdelar, men ej förr än sommaren 1887 anlitats för personbefordring på våra gator. Det var det ända dittills i samfärdselns, som i flere andra afseenden något tillbakasatta Södermalm förbehållet att införa befordringen genom ångkraft på hufvudstadens gator.

För länge sedan hade Södermalm en omnibus, som knogade sin väg tungt och mödosamt mellan nedre delen af Hornsgatan och Hornstull, men det gick trögt att fatta fördelarne af en sådan »förbättrad kommunikation», och så slutade omnibusen sitt dagsverke. Då hade södermalmsborna ej annan gatubefordring än södra åkarelagets droskor och sina egna ben. De behöfde onekligen någon förstärkning, i synnerhet sedan man börjat bygga ända bort i utkanterna. Då sade några förslagna personer: »Vi skola ha en spårvagn, men en, som går med ånga». Det var mycket sagdt i Stockholm, hälst på Södermalm, men dock ej något förfluget ord. Från åtskilliga framstående samhällsmedlemmar, med öfverståthållaren i spetsen, utgick i juli 1885 en uppmaning till bildande af ett bolag, och lemnades kostnadsförslag för anläggning af spårvägar å Södermalm, dels för ångkraft, dels för hästbana. Det hela skalle uppgå till 490,000 kr. Aktiekapitalet skulle utgöra minst 500,000 och högst en million. Hvarje aktie lydde å 100 kr. Aktieteckningen verkstäldes snart, bolaget konstituerade sig, och den 11 augusti 1887 började spårvägsfarten å Södermalm.

Ångspårvagn.

Man kommer långt bort från Stockholms nordöstra delar och vill begifva sig till Hornskroken eller till Götgatans sydliga ände. Det är lång väg, nästan en half mil, men, tack vare spårvägarne, går det nu mera ganska raskt, bekvämt och billigt. Hela resan kostar ej mer än 20 öre.

Man tager spårvagnen vid Karlavägen, begagnar det förr omnämda kostnadsfria utbytet vid Humlegårdsgatan och rutschar af till