Nya Stockholm

Snabba och bekväma fortskaffningsmedel till sjös har Stockholm, men man kan dock icke här, såsom det i Venezia heter om gondolerna, säga, att båtarne äro våra hästar. Våra gator äro icke några smala, af kanaler oupphörligt afbrutna gränder, och den ofta hörda jämförelsen mellan den italienska vattenstaden och Stockholm, som till och med kallats »Nordens Venezia», är utan rim och räson. Det gifves icke den allra ringaste likhet mellan de två städerne. Hästar behöfva vi också i ganska stort antal. Vi ha redan sett huru många spårvägsbolagen kunna uppställa. Nu skola vi se äfven på de offentliga formännens.

I afton skall familjen på bal. Man skickar efter en hyrvagn. Man behöfver ej ens skicka, utan anlita telefon, hvilken man har i egen våning eller åt minstone i nedra förstugan, i fall man bebor ett äkta nutidshus, och i värsta fall i cigarrboden strax bredvid. På utsatt timme infinner hyrvagnen sig. Det hör till de allra sällsyntaste undantag, att en hyrvagn skulle komma för sent, om det ens någonsin inträffat. Vagnen är snygg, rymlig och beqväm. Tre balklädningar med inneslutna damer, ett par svarta eller galonerade herrbenklädnader, en herrpels och tre fruntimmerspelsar, alla med innehåll, få godt rum.

»Hyrkuskarnes fordon började», säges det i Gamla Stockholm, »mot slutet af 1840-talet att täfla med herrskapens egna, stundom till och med att öfverglänsa dessa. Det var slut på de gamla, oformliga, osnygga och löjliga ’bagarbodarne’, och om hyrvagnarne ännu i skämtsamt tal kallades ’hyrkajsor’, hade aktningen för dem likväl betydligt stigit.»

Den aktningen eger ännu bestånd, men våra hyrvagnar skilja sig i dag föga från dem som funnos för 40 år sedan. Då var förändringen mot den närmast föregående tiden så plötslig och genomgripande, att någon motsvarande sedermera icke behöfts, åt minstone ej i lika hög grad, skulle man äfven hysa en och annan önskan om ett fortsatt förbättrande. Hästarne äro i allmänhet ganska goda, utan att många bland dem just kunna kallas ståtliga. Kuskarne äro oklanderlige, till och med utmärkte i höflighet och godt uppförande, och dock kunde de sannerligen ha skäl att ofta nog visa dåligt lynne. Deras livré är vanligtvis drägligt, utan att vara prydligt, men den gamla gula eller blå kapprocken med små kragarne, den traditionela, vinter och sommar begagnade hyrkuskdrägten i Stockholm, är icke vacker, ej ens alltid snygg, och den traditionela hatten med silfvergalonen är ganska ful. Äfven andra livréer finnas, det är sant, och stundom kan det vara svårt att skilja mellan hyrkuskens och den enskilde kuskens, men detta hör till undantagen. I dagligt bruk kunde hyrkuskens drägt vara något mera uppfiffad.