Sida 129
själfve dit medfört. Det sades dock, att i början af stugans tillvaro skulle där af okänd person ha upphängts en väska med böcker, hvilka nu mera ej finnas kvar. Stugan är försedd med telefon, både Bells och Allmänna.
Brunkebärgs åkarstuga är hittills den enda i Stockholm. A öfriga stationer — de äro tillsammans 19 — finnes intet skydd för kuskarne, hvilka måste intaga sina måltider på närmaste utskänkningsställe. Somliga åkare, d. v. s. egare af droskor och arbetsåkdon, bestå droskkuskarne 1 kr., andra 1,50 om dagen i matpengar, som kuskarne få taga af hvad som inflyter för körningarna. Några husbönder låta dem taga efter hvad kuskarne själfve anse sig behöfva. Arbetsåkdonens kuskar få vanligtvis 1 kr. hvarje morgon de köra ut, eller ock betalas desse kuskar i ett för alt 50 eller 60 kr. i månaden, matpengarne inräknade. Droskkuskarne erhålla, utom matpengar, 15 à 20 kr. i månadslön, fritt husrum samt en sommar- och en vinterkapprock och en mössa. Några kuskar äro gifta och ha då eget hushåll.
Åkarestation.
Kuskarne måste sjelfva betala en fodermarsk, som på stationerna sköter om hästarne och ger dem foder och vatten. Afgiften är 1 kr. 50 öre i veckan af hvarje kusk. Brunkebärgsstationen har två fodermarskar, som dela inkomsten, men de andra stationerna en marsk hvardera.
Åkdonens egare ha vanligtvis själfve varit drängar, fastän sällan droskkuskar. De senare öfvergå förr eller senare till andra yrken, dock ej ofta till kuskar hos enskilde. Några stanna ganska länge på droskkuskbocken. Riktigt gamla kuskar ser man dock föga. En af de äldre är ett par och femtio år, en gammal hedersman, som kör droskan n:o 38, artig och belefvad, nästan fin i sitt sätt, men hvilken i yngre år lär ha varit »ganska vidlyftig», såsom en af patronerne uttryckte sig, och först genom »andlig väckelse» stadgats och utvecklat sig i god riktning.