Sida 131
de nya fortskaffningsmedlen icke funnos. Däremot påstå droskornas egare och kuskar, att telefonen betydligt inskränkt begagnande af personfordonen, synnerligen under tider då hvar och en söker undvika utgifter som ej äro alldeles oundvikliga.
***
Omnibus.
I de första dagarne af december 1887, då denna afdelning af vår bok redan var färdig, erhöll hufvudstaden ett nytt offentligt fortskaffningsmedel i Stockholms central-omnibuslinie, hvars upphofsman är Leopold Meyer, innehafvare af Holländska magasinet, en stor linnebutik vid Drottninggatan. Tio omnibusar, förfärdigade på Kockums mekaniska verkstad i Malmö, skulle användas, och till en början sattes den 4 december sex sådana vagnar i gång på linien Riddarhustorget, Myntgatan, Norrbro, Gustaf Adolfs torg, Fredsgatan, Drottninggatan, Kungsbacken och upp i Vasastaden. Vagnarne äro både bekväma och fint utstyrda, men mycket tunga, och efter blott få dagars fart nödgades de stanna nedanför Kungsbacken, emedan ej ens fyra hästar förmådde utan alt för stor ansträngning draga dem upp för backen. Omnibusegaren hyrde några och fyrtio hästar af Norra renhållningsbolaget, men detta lade sig emot deras användande uppför en så dryg backe, och efter en veckas trafikerande instäldes omnibusfärderna helt och hållet under någon tid till dess egaren hunnit göra några anordningar för minskning i vagnens tyngd o. s. v.
***
Vi ha spårvägar, ångslupsförbindelser härs och tvärs, hyrkuskvagnar och åkaredroskor samt äfven omnibusar. Men det är ändock icke tillräckligt för nya Stockholm. Det går ej fort nog så länge vi ha backarne kvar. Vi ha sett huru det är med Kungsbacken och den nya omnibuslinlen. Vi taga bort så många ojämnheter som möjligt, men det fins backar så omedgörliga, att de icke låta röra på sig. Förr klättrade vi upp för dem. Det tager nu för mycket tid, äfven om klättringen skulle något underhjälpas af trappor i bärgen, sådana som Mosebackes, Söderbergs, Sista Styfverns o. s. v.
