Sida 168
trästånd på stadens Stortorg, den historiskt ryktbara platsen, och där stälde de sig sjelfva eller sina hustrur och döttrar för att falbjuda de till högtiden förfärdigade handtverksalstren, och stadens invånare af alla åldrar, men barnen förnämligast, gingo omkring och falkade på den inhemska slöjden. Ingen »bönhas», det är icke burskapsegande handtverkare, understod sig att göra anspråk på en sådan ståndplats.
Då var julmarknaden alt. Eisen vid Regeringsgatan och Eurenius vid Lilla Nygatan hade ännu icke börjat täfla med marknadsstånden. Då viste stockholmsboarne icke af några leksaksbodar här och där i staden, och det föll de äldre icke in att köpa julklappar annorstädes än i marknadsstånden hos bokbindarefrun, kammakarefrun, tenngjutaremamsellen och guldsmedsfrun. Äfven sedan Eurenius börjat draga till sig en god del af leksaks- och bosättningshandeln samt Warodell vid Riddarhustorget gjort sig känd genom finare smideshandel och stort lager af Rörstrands fajanser, gick man dock ännu till Stortorgets julmarknad.
Nu är det annorlunda. Nu är det icke mästaren, allra minst den till fabrikör upphöjde handtverkaren, som sätter sig i stånd på Stortorget och Slottsbacken. Det är han för god till. Där stå nu bara fattiga stackare, som köpt sig litet kram för att åter sälja ut det, idel futtigheter, slöjdens sämst lottade styfbarn, vemodigt dåliga julklappar, som kostat en spottstyfver och säljas för en spottstyfver.
Af de gamla stadiga och kölden någorlunda utestängande plankstånden finnas nu mera ett mycket litet antal. De flesta marknadsbutikerna bestå af tunn väf, uppsatt på några träribbor och hvilken låter kölden och snön tränga igenom och stelna de arma säljarne.
För hvarje plats erlägges en afgift af 6 kr., hvilken skall vara inbetald å stadens kassakontor några dagar förr än marknaden öppnas. Inga salustånd få foras till marknadsplatsen förr än dagen före marknadens början, hvilken nu brukar infalla på den 20 december, och inga stå kvar där före utgången af nästföljande helgfria dag efter marknadens slut, som nu mera är den sista december. Förr räckte marknaden till trettondagen, och ännu längre till baka till tjugondag jul.
Denna fattigmans marknad är likväl ännu kär för mången gammal stockholmare, hvilken, ehuru under väsentligt ändrade förhållanden, därigenom erinras om barndomens glada jular, och äfven den nutida stockholmsbarndomen finner där nog mången fröjdanledning. Folk, som drifver fram och tillbaka i julmarknaden, saknas aldrig, men köparne äro ej många. Säljarne ha otvifvelaktigt icke lätt att få något öfver sedan marknadsplatsen och öfriga utgifter äro betalda; följderna af en omild väderlek få de nog kännas vid.