Sida 169
Några nya uppfinningar i den lilla industrien utmärka just icke vår julmarknad. Undantagsvis kan man få se en ny leksak, mest i frambringande af oljud. Vanligvis äro dessa uppfinningar dock icke svenska, utan hit införda från utlandet. Den svenska leksaksslöjden är icke uppfinningsrik.
Under det man fryser, kanske äfven svälter i de tunna väfstånden på Stortorget och ännu värre på Slottsbacken, där vinden och snöyran ha friare spelrum, svettas säljarne i de folkuppfylda bodarne vid Vesterlånggatan, gamla och nya Stockholms lifligaste handelsgata, åt minstone jämförelsevis lifligare än de ofvan nämde stora Norrmalmsgatorna. Men kommer man upp åt Söder, är det slut med lifligheten. Den stadsdelen har många aktningsvärda salubodar, och äfven de ha naturligtvis andel i julhandeln, men betydande äro de icke, ej häller synnerligt påkostade i utstyrsel. Ungefär det samma kan man säga om det aflägsnare Norrmalms och Kungsholmens samt äfven om Ladugårdslandets butiker, med undantag dock af dem som finnas vid Sturegatans början och till en del vid Humlegårdsgatan.
Julhandelns lifligaste uttryck skådas kanske hos Josef Leja, men den handeln förekommer litet hvarstädes i Stockholm, och äfven den tarfligaste diversebod i utkanterna får väl sin andel. Det är likväl i synnerhet i trakten omkring Gustaf Adolfs torg och ett stycke uppåt Drottning- och Regeringsgatorna, vid Kungsträdgårdsgatan och Norrmalmstorg samt längs hela Vesterlånggatan och äfven vid Nygatorna som den handeln riktigt blomstrar.
Redan flere dagar före jul börjar en särskild, om icke blomstrande, dock grönskande affär på de flesta af våra torg. Det är julgransmarknaden. Huru många små granar införas till Stockholm i veckan före jul kunna vi icke uppgifva, men antalet torde få räknas i tusental. Nu mera stå de uppradade öfver alt, och ju närmare man kommer till julaftonen, dess grönare äro utsigterna. Vanligtvis säljas alla, åt minstone de flesta, men prisen falla stundom till en obetydlighet på sjelfva julaftonen. Stora, raka granar kosta ett par dagar före jul ett par kronor, kanske ännu mera, men nedprutas på julaftonens morgon, i fall tillförseln är riklig, till hälften och därunder. Mindre ståtliga exemplar säljas ofta till vrakpris.
Förr var det landtbefolkningen själf som ej blott forslade granarne till staden, utan äfven stannade kvar för att sälja dem. Så sker väl ännu till en del, men flertalet af dem som nu hålla granar till salu på gator och torg äro mellanhänder, spekulanter, som gå landtbefolkningen till mötes långt ut på landsvägarne och köpa hela partier af tillförseln samt sedan återsälja dem i detalj. Stundom kunna på det sättet goda affärer göras, stundom uppstår förlust, och det är