Nya Stockholm

ingen glad syn att sent på julaftonen se en gransäljare, som fåfängt utbjuder en kanske icke ringa återstod af partiet, under det han springer bredvid sin vara för att hålla sig varm, stampar i snön och blåser i de stelnade fingrarne. Bredvid stå kanske några fattiga barn, som så gerna ville ha en gran med sig hem — mor har ej haft råd att köpa någon i år — men de kunna ej ens till det billiga pris som nu fordras förskaffa sig den julfröjden.

Om någon möjlighet är, skall hvarje familj i Stockholm ha julgran, om icke annan, dock en helt liten att ställa på bordet eller kanske endast en af papper, men då en lysande. I det afseendet är nya Stockholm fullkomligt likt det gamla. Och granen skall alltid prydas med sötsaker och lysande krimskrams samt med små färgade vaxljus. Seden bibehålles vanligtvis äfven hos familjer, hvilkas ungdom för länge sedan trampat ut barnskorna.

Julaftonen är inne. Brådskan är större än någonsin. Alt är stäldt på sin spets. Husfadern går visserligen äfven i dag till sina vanliga göromål, men innan han begifver sig till kontoret, ämbetsrummet eller fabriken, besörjer han i största hast uppköpet af en eller annan julklapp. Hvad som återstår uppskjuter han till middagen, och det kan hända, att han tager sig ledigt samt äfven lemnar sina biträden ledighet förr än vanligt. Så. är man fri att egna sig åt helgen, att gå i butikerna, lacka in julklapparna och skrifva julverser, ifall man är så pass mycket versmakare.

Men de som icke kunna taga sig ledighet, det är bodegarne och deras biträden. Långt på eftermiddagen äro bodarne besökta och fastän de på aftonen ofta stå tomma — alla ha då gjort sina uppköp — stängas de vanligtvis icke förr än ganska sent.

Ur kyrkfönstren strålar det starkt. Det är högtidlig aftonbön, i några kyrkor kl. 6, i andra kl. 5, i ett par kl. 4, och mycket folk infinner sig. Det är med julaftons-gudstjänsten, som med gatupromenaderna i skenet af butikglansen söndagen förut — alla människor äro strängt sysselsatta inom hus, och likväl är det några tiotusental som icke hålla sig hemma.

Själfva julen inom hus är i nya Stockholm icke olik forna tiders. Det är företrädesvis barnens högtid i år som i fjol och för hundratals år sedan, och när fjärdedelen af 1900-talet försvunnit, skall mången stockholmare ännu erinra sig huru roligt man hade i hans barndom, då man skref 1886 och 1887. Julgröten finnes på åttiotalet lika väl som den fans femtio år och hundra år förut samt ännu längre till baka. Möjligt är att lutfisken däremot fått på många ställen gifva vika för någon annan fisksort. Julklapparne utdelas på olika sätt i olika familjer, men afskaffade äro de ej, hvarken i slottet eller i