Sida 220
och är 94 fot bred samt har två gallerier och anses kunna rymma nära 3,000 personer, är ljus och behaglig och har sju ingångar. Tomt och byggnadskostnader gingo till 200,000 kr., af hvilka ungefär 50,000 erhöllos genom frivilliga bidrag och återstoden upplånades mot inteckning. Den 12 januari 1868 invigdes den nya helgedomen af pastor primarius Fallenius, biträdd af hufvudstadens samtlige kyrkoherdar, hvaraf man kan finna, att Blasiiholmskyrkan ingalunda är något från det statskyrkliga skildt tempel.
Hvarje söndagsförmiddag och äfven mången hvardagsafton draga stora skaror stockholmare till Blasiiholmen.
»De gå till Beskan», heter det på ett skämtsamt och mindre fint folkspråk, som så benämner Beskowska kyrkan, kanske ock till skilnad från Herrnhutarkapellet vid Kungsträdgårdsgatan, hvilket i dagligt tal, likväl oftare förr än nu, kallas »Sirapskyrkan». Denna folkvandring till den vackra kyrkan på Blasiiholmen har nu i tjugu år upprepats i hvarje vecka och ännu märkes ingen minskning. En stor del af nya Stockholm är fortfarande angelägen att höra hofpredikanten G. Beskow och pastor A. Lindström, den bekante judeomvändaren, eller någon af de yngre, omtyckta förkunnarne af ordet, hvilket i desse predikanters mun är rent evangeliskt-lutherskt.
J. C. Bring.
En annan statskyrklig predikant som åtnjuter stort förtroende, är hofpredikanten J. C. Bring, föreståndare för den af alla, troende och icke troende, värderade Diakonissanstalten. Han har lärt mången andaktsfull medlem af den ena eller andra territorialförsamlingen att finna vägen till Diakonisskapellet högt upp på södra bärgen. Kapellets inre gör onekligen bättre intryck än dess orimligt fula yttre, i arkitektoniskt afseende en stygg fläck på den vackra hufvudstadstaflan.
***
Genom nya Stockholm går nu en stark religiös ström. Om denna alltid är så ogrumlad och om tillflödena öfver alt komma från rena källor, är svårt att afgöra. Hvem kan åtaga sig att döma öfver orsakerna? Att dessa icke alltid äro så heliga, torde nog vara visst, men de kunna ofta vara långt ärligare än hvad en tviflande granskare föreställer sig. Vi ha visst icke att göra med bevekelsegrunderna, utan anteckna endast sakförhållandena, men få icke glömma, att ett