Sida 221
verkligt religiöst behof otvifvelaktigt ligger till grund för en stor del af dessa rörelser.
Det är stor skilnad på gamla och nya Stockholm äfven på det religiösa området, och i det afseendet räckte gamla Stockholm långt in i det nu lefvande slägtets tid. Den andliga väckelsen hade visserligen redan på sjuttonhundratalet kommit rörelse å stad, men det räckte icke länge. Konventiklarne hade, i trots af lagen mot dem, en tid samlat mycket folk, och stora skaror drogo till Skeppsholmen för att höra Erik Tollstadius, liksom sedan till Ladugårdslandskyrkan för att lyssna till Petrus Murbeck, hvilken höll sina två- och tretimmars predikningar mot verldens flärd, komedierna på hofvet, värdshusen på Djurgården och bryggerierna på Ladugårdslandet, eller först till Storkyrkan och sedan till Hedvig Eleonora för att hemta uppbyggelse i Anders Rutströms herrnhutism. Men redan då Tollstadius fått kyrkoherdesysslan i Jakob, var tilloppet mycket mindre, och åhörarne tyckas ha tagit tämligen lugnt, att Rutström fördrefs och efter återkomsten förföljdes och kastades i fängelse, liksom striderna mellan honom och Murbeck, hvilka på hvardera sidan hade skapat trosrasande anhängare, slutligen icke längre väckte deltagande på något håll.
De starka rörelserna upphörde, och så kom en lång tid af tystnad eller bekännelsetrogen söndagshvila som räckte ett godt stycke in i vårt århundrade. Man gick lugnt i Storkyrkan och hörde J. O. Wallin, men förhöll sig statskyrkligt stillsam, och förra århundradets pietism hade få anhängare. Herrnhutarne gjorde icke något väsen af sig, och svedenborgarne lefde i sträng tillbakadragenhet. Så mycket mera förundrade man sig därför öfver Samuel Owen, som hitskaffade en metodistpredikant, Stephens, men betraktade honom dock mera såsom Owens och dennes landsmäns själasörjare. Stockholmarne själfva ansågo sig ingalunda behöfva några extra prester.
Stephens’ efterträdare, George Scott, som också Owen hitkallade, grep kraftigt in i våra religiösa angelägenheter. Rätt snart lärde han sig svenska, och ett år efter sin hitkomst predikade han på vårt språk. Kyrkan var ganska anspråkslös, ett litet lusthus vid Västra Trädgårdsgatan, hvilket tillhörde excellensen Carl de Geer, men som sedan utbyttes mot den nybygda kyrkan vid Öfra Bangränd, i hörnet af Grytgjutaregränden, den första metodistkyrka i Stockholm, nu kallad Betlehemskyrkan. Denna uppfördes genom frikostiga gåfvor från England och Nordamerika, dock icke utan lifliga gensagor från statskyrkans presterskap. Byggandet börjades 1834 och fulländades 1840.
Många gingo att höra den i flera afseenden utmärkte predikanten, men i allmänhet stälde Stockholms befolkning sig dels likgiltig, dels fiendtlig mot den främmande läraren. Man erkände icke
