Sida 248
herdar, som biträda vid församlingens skötande. De svenska församlingarna stå, liksom öfver alt annorstädes, under ledning af apostlarnes kollegium, som har sitt säte i England. »Apostlarne kunna icke väljas af människor, utan äro omedelbart sända af vår herre Jesus Kristus.» Dessa apostlar utse och inviga »englarne» inom hvarje församling. »Englarne» lefva på de offergåfvor som församlingarna sammanskjuta, och utgifterna för öfrigt underlättas i Sverige genom bidrag från England.
Medlemmar af katolsk-apostolisk församling tro sig kunna tala »med tungor», d. v. s. i ingifvelsens ögonblick tala främmande språk, utan att förut däruti ha fått undervisning, blott drifna af den helige ande. Det profetiska ordet har kommit öfver dessa församlingar »såsom en ström full af ljus och lif och för dem utbredt sitt klara sken öfver den heliga skrifts böcker.» Men om man frågar de katolsk-apostolisk kristna, huru de veta, att den som talar genom dem är den helige ande, svara de med en motfråga: »huru kunde lärjungarne på pingstdagen veta, att anden, som utgöts öfver dem, var den helige ande? Herren säger: mina får höra min röst.»
De apostolisk-kristna stödja sig på tjugonde kapitlet i Johannis Uppenbarelsebok, och tro på Kristi återkomst till jorden efter de dödas uppståndelse. »Salig och helig är den som har del i den första uppståndelsen.» De äro i allmänhet fromma, vänliga och glada, och deras pastor i Stockholm, biskopen eller engeln, är en mycket välvillig man, hvilken gärna meddelar upplysningar om lärosatserna och själf ganska visst är öfvertygad om deras gudomliga ursprung, men med mild fördragsamhet lyssnar till äfven ganska närgångna invändningar.
***
Den lilla, vid Wallingatan belägna kyrkan med sitt egendomliga torn är en för alla stockholmare väl bekant byggnad, ehuru troligtvis högst få besökt hennes inre samt kanske ej häller många veta, att hon kallas S:t Peters och S:t Sigfrids. Det är den engelsk-episkopala församlingens helgedom, hvilken har en tämligen undandold tillvaro i nya Stockholm, alldeles som kyrkan själf och tornet, hvilket knapt skiljer sig från bakgrunden af de stora hus som beherska det från den högre belägna Kammakaregatan. För några år sedan lät den engelsk-episkopala församlingen tala om sig, enär en splittring då utbrutit inom henne, hvarunder det ena partiet, egentligen kanske blott en enda man, ville hindra det andra från att begagna kyrkan. Detta är nu åter nästan glömdt. Frid och endrägt råda i församlingen, och de engelsk-episkopala väcka ej mera någon uppmärksamhet.