Sida 259
justitierådet H. G. Lagerstråle, som 1875 lemnade stolen åt A. O. Wallenberg, den för hela Sverige bekanta bankdirektörn, men 1877 valdes N. A. G:son Bennich, generaltulldirektören, och 1879 utsågs justitierådet C. A Lindhagen till vice ordförande samt behöll platsen .till sin död hösten 1887.
Om det är någon som företrädesvis gjort sig förtjänt af nya Stockholm, är det Clas Albert Lindhagen. »Det finnes icke», sade dagen efter hans död en person, som i det offentliga kanske noggrannast af alla följt hans verksamhet, »någon af de större frågor som förelagts kommunalstyrelsen, i hvilken han icke tagit en stor och kraftig del.» Det omdömet måste bekräftas afhvar och en som granskar Lindhagens storartade och gagnrika gärning såsom kommunalman. Den utveckling som Sveriges hufvudstad vunnit på de två senaste årtiondena har han verksammast af alla främjat och till henne är han i många fall själfve upphofsmannen. Han såg långt in i framtiden, och fastän de som ej voro lika fjärrsynta förskräcktes för hans planer, förstod han att genomdrifva början till deras förverkligande, och det har redan nu visat sig, att hans förslag ingalunda voro en orolig hjärnas hugskott, utan af behofvet påkallade förbättringar, af hvilka några buro frukt redan i Lindhagens lifstid.
C. A. Lindhagen.
Hvad som förnämligast skall åstadkomma att Lindhagens namn alltid hågkommes, när man talar om nya Stockholm, är hans kanske största verk — stadsplanen. »Att göra städernes invånare så mycket som möjligt delaktiga af landets rikliga tillgång på ljus och frisk luft, att i städerna införa så mycket som möjligt af landets natur genom planteringar och parker i stor mängd, att sålunda från stadsinnevånarnes boningar aflägsna mörker, trängsel, oren luft, onatur — alla dessa vidrigheter som undergräfva kroppens hälsa samt orena och förslöa själen, häruti ligger ett det kraftigaste medel mot städernes skadliga inflytande.»
Detta var Lindhagens människovänliga tanke, hvilken visserligen funnits äfven hos andra, men icke som hos honom varit grundvalen till den mest rastlösa och den mest ihärdiga, kan äfven kallas envisa, verksamhet för att få den förverkligad. Såsom man finner i början af denna bok, har en icke ringa del af Stockholm redan förändrats i öfverensstämmelse med den stora planen, hvilken dock af mången ansågs såsom alldeles outförbar. Lindhagen förmådde alt