Nya Stockholm

flere att erkänna riktigheten af de åsigter han med orubblig följdriktighet förfäktade, och slutligen stod hela den allmänna meningen på hans sida.

Stadsplanen var förnämsta verket, men den var icke Lindhagens enda.

Järnvägen mellan Stockholm och Vesterås räknade honom bland sina förnämsta kämpar i det afseendet, att han både arbetade för kommunens ingripande och sedan var verksam för banans utförande. Verksam var han ock för åstadkommande af sammanbindningsbanan genom Stockholm på vilkor som kunde vara antagliga både för kommunen och staten. Rotemansinrättningen i hufvudstaden och därmed ordnandet af mantals- och skattskrifningar var till stor del Lindhagens verk. Byggnadsordningen i Stockholm var åt minstone i sitt första utarbetande mycket beroende af honom, och i Drätselnämdens ordnande tog han en mycket verksam del, liksom i brandväsendets och i fråga om stadens öfvertagande af skyldigheten att bekosta elementarläroverkshus och den därmed sammanhängande frågan om plan för Stockholms elementarläroverk.

Det var icke alla stadsfullmäktige som sågo så långt som Lindhagen. Äfven bland. Stockholms mest framstående affärsmän funnos de som t. ex. motarbetade sammanbindningsbanan, hvilken utgjorde det första öfverläggningsämnet i den nya kommunalrepresentationen, och då af 93 närvarande den 4 maj 1863 beslut fattats med 69 mot 24 att anslag skulle begäras af riksdagen, besvärade sig så väl F. Schartau, som J. E. Fröberg.

Lindhagen förmådde dock leda de flesta till klarare insigter i de stora frågorna, förnämligast angående stadsplanen. Han gjorde det äfven i afseende på den fråga som dernäst var hans käraste — Stockholms högskola. I den frågan var han dock icke lika förutseende som i de öfriga. Hans varma hänförelse tog här kanske öfverhand öfver de kloka beräkningarna, och hans ihärdighet, som här med fullt skäl kunde kallas envishet, att icke låta öfvertyga sig af några motskäl förledde honom att drifva igenom högskolesaken efter en plan som ingalunda kan benämnas praktisk och som icke häller framkallat den medkänsla från allmänheten som är nödvändig för ett sådant företag. Att lång tid uppskjuta högskolans öppnande och att då detta ändtligen skedde, sedan allmänhetens deltagande hunnit svalna, öppna den med dyrbara lärostolar i en fakultet som förut fans tillräckligt representerad i Stockholm, i stället för att rikta hennes verksamhet företrädesvis åt de här orepresenterade läroområdena var ett misstag som måste i hög grad beklagas, enär det kan slutligen sätta högskolans hela tillvaro på spel.

Men om Lindhagen tog miste i den punkten, såg han så mycket