Sida 333
till häst. Prins Eugéne är icke med. Han sitter i sin atelier i Paris. Drottningen saknas äfven. Hennes hälsa tillåter henne icke att deltaga i en sådan fest. Men efter de kungliga komma hofvets damer, alla hvitklädda, mycket, mycket hvitare än hofherrarnes hvita benkläder och naturligtvis mycket intressantare, hvita vårskyar i januarinatten.
När den sista hvita skyn dragit förbi, tilltäppes den smala gången, där det kungliga tåget dragit fram, och nu är hela stora galleriet en enda röra af uniformer och svarta frackar, hvilka alla sträfva mot galleriets bakgrund, men tills vidare icke komma längre, ty där stöter man åter på de hvita kaschmirsbyxorna med guldränderna, hvilka, sedan de kungliga försvunnit för hopens blickar, hindra alt vidare framträngande. Ingen får slippa fram förr än kuren i ett inre rum för diplomatiska kåren m. fl. är afslutad. Man måste intaga en afvaktande ställning, och det är icke så lätt i trängseln, men man tröstar sig så godt man kan med sina medväntande.
Slutligen draga de hvita benkläderna sig undan, och framgången är gifven. Gästerna strömma in i »Hvita hafvet», en af Europas vackraste danssalar. Vid balen 1888 var han ännu mera bländande än vanligt. Målningarna i taket hade året förut restaurerats af Gillis Hafström, och kronorna för den elektriska belysningen, hvilken funnits redan vid en föregående sådan bal, voro höjda, hvarigenom ljuset ännu kraftigare kastade sig öfver förgyllningarna och de stora spegelytorna. På östra långsidan var den kungliga »estraden», den mest upphöjda plats för aftonen, prydd med ett draperi af blått sammet, strödt med små gyllene kronor och kantadt med hermeliner samt med kunglig krona och riksvapnet i färger. Upphöjningen var omgifven af höga palmträd samt smakfulla grupper af andra ädla trädslag, bladväxter och blommor. Där taga de kungliga plats, och där sitta rikets förnämsta damer samt främmande sändebuds fruar. De kungliga samtala med åtskilliga på dessa platser, men så släppes den dansande ungdomen fram, och länge dröjer det icke förr än hofbal-musikdirektören Ekdahl höjer taktpinnen, och orkestern spelar upp den mest förledande vals, en riktig Waldteufel som ingen ungdom kan stå emot, vore den också ett godt stycke in i medelåldern. En kunglig kammarherre, en dito adjutant och gardesmajor äro dansens ledare, biträdda af två eller tre kavaljerer hos arffurstarne.
Det ena paret efter det andra dansar ut, och hela den för dansen afsedda delen af salen är snart fyld af hvirflande löjtnanter och unga damer, som kunna känna sig yra i hufvudet för mindre än så. Balen är af lifligaste slag och fortgår så hela aftonen. Den dansande ungdomen har alldeles »gudomligt roligt». Här är intet tvång, ingen stel etikett, endast ungdom och nöje.
