Nya Stockholm

Låter man så blicken glida öfver till bordets andra sida. finner man just ingen af det vittra sällskapet — det är hufvudsakligen foreträdt på den redan mönstrade sidan — förr än man kommer till stolen n:r 13, men han är vanligtvis tom. Innehafvaren, C. A. Kullberg, bor långt från Stockholm. De mera vetenskapliga än vittra akademisterne H. Forssell, C. G. Malmström, T. Wisén, Es. Tegnér, C. T. Odhner och den kyrkliga vältalighetens ombud A. N. Sundberg betraktas af allmänheten kanske med icke fullt så stort intresse som skalderne och de egentlige literatörerne.

H. Forssells stol, n:o 1, har förut innehafts af A. J. von Höpken, N. F. Gyldenstolpe, J. O. Wallin och A. Fryxell. — På stolen n:o 3, nu C. G. Malmströms, sutto förut O. Celsius, J. A. Tingstadius, C. G. von Brinkman, A. E. Ihre, J. Börjesson och H. M. Melin. — N:o 5, nu prof. T. Wiséns, har egts af M. von Hermansson, M. Lehnberg. J. A. Lindblom, C. von Rosenstein, J. Berzelius och J. E. Rydqvist; n:o 9, nu prof. Es. Tegnérs, af G. G. Adlerbeth, H. Järta, C. D. Skogman och H. Hamilton; n:o 11, nu riksarkivarien C. T. Odhners, af N. von Rosenstein, L. M. Enberg (i 41 år) och B. E. Hildebrand. Den stol, n:o 15, som nu innehafves af ärkebiskop Sundberg, har tillhört C. G. Nordin, C. B. Rutström, J. D. Valerius och Ch. R. L. Manderström.

På stolen n:r 7 syntes ännu för kort tid sedan en gammal herre med ytterst lifligt minspel, så lifligt, att det kunde vara vågsamt att se på honom då man ville i öfverensstämmelse med ställets hälgd hålla sig allvarsam. Det var professor W. E. Svedelius som satt på den stolen och lät sina lifliga själsstämningar afspegla sig i det rörliga anletet.

N:o 7 har förut innehafts af F. A. von Fersen, A. G. Silfverstolpe, A. C. af Kullberg och C. A. Hagberg.

Men direktörens tal är till ända. Man har fått bekräftelse på hvad som redan ett par veckor förut öppet omtalats bland allmänheten, att den eller den unge skalden erhållit akademiens andra pris och att några andra unga skalder utmärkts med lägre belöningar. Man känner sig således öfvertygad, att skaldekonsten icke är utdöd i Sverige, och för att gifva ett handgripligt bevis därpå och låta allmänheten se huru en prisbelönt poet ser ut, fattar sekreteraren tag i den af akademien utmärkte och släpar honom fram till ordföranden, som med några vänliga, uppmuntrande ord till honom öfverlemnar en guldmedalj, hvarefter belöningsföremålet åter släpas till baka till den upphöjda plats bak om de odödlige, hvarifrån han kan beskådas af mängden och måste höra på sekreterarens uppläsande af långa stycken ur den pristilldömda skriften.

Är det flere lyckliga skalder som vunnit pris samtidigt — täflingsskrifterna kunna räknas dussinvis — upprepas samma ceremonier för hvar och en af dem. Någon gång händer det, att till och med första priset utdelas, men mycket sällan nu för tiden. Efter att 1860