Sida 476
ha tillerkänts Frithiof Grafström, var det först efter en mellantid af tjugutvå år som det åter utdelades och tillföll då K. Warburg samt har sedan, 1886, tillerkänts H. Tigerschiöld och, 1888, E. Fredin. Innevarande årtionde har således varit vittne till tre stora pris, då 1870-talet icke såg till ett enda.
Så läses äfven upp ett äreminne kanske, och det är må hända någon ny ledamot som gör sitt inträde, i hvilket fall högtidsdagen är så mycket festligare och lifligare eftersökt af allmänheten.
Det har sagts, att svenska akademiens ledamöter kunna delas i »literate» och »illiterate», men det är naturligtvis ett elakt skämt. Visserligen finnas ledamöter, hvilkas »bagage littéraire» anses mycket lätt, och det händer, att man hör hviskas ett och annat i det afseendet äfven i stora börssalen, men resgodset må ha varit lätt eller tungt på färden upp till parnassen, så mottages den nykomna brodern där alltid med öppna armar, och allmänheten lyssnar med stort intresse till hans inträdestal och till de vackra ord som direktören med anledning däraf yttrar.
Allmänheten håller tappert ut, fastän hettan är odräglig och trängseln fortsättes långt ut i förstugorna bland björnskinnsmössorna och i de kalla kapprummen. Och likväl kan man dagen därpå få höra på operakafét, i »Gropen» och på en och annan middagsbjudning, att ingen menniska nu mera bryr sig om svenska akademien. Alldeles det samma sade man för några årtionden sedan inne hos mamsell Rose, på Franska värdshuset och i den tidens middagssamkväm.
***
Vi finna oss en annan afton i ett annat samkväm, icke akademiskt, snarare i motsägelse mot akademien, ehuru man äfven här kan träffa på någon ledamot af denna, en af de fria och själfständiga som utan olägenhet umgås med medlemmar af olika partier. Mest ser man dock dem som kallas »unga Sverige».
Det är icke först i vår tid man hör det namnet. Redan för bort åt femtio år sedan talade man i Stockholm om »unga Sverige», och det var, såsom här ofvan antyddes, omkring G. H. Mellin som de hvilka hörde till den flocken hälst samlade sig. Hans namn var då af mycket god klang och obestridligt ett bland de mest kända. Hans arbeten voro spridda och lästa öfver allt, framhållna af kritiken såsom mönster, icke blott hvad beträffade stilens korrekthet och klarhet, utan äfven för den anda af allvar och sedlighet som genomgick dem ... »Allvar och sedlighet», det var den tidens »unga Sverige»,