Sida 477
utropar kanske nu någon af de gamla som icke vill erkänna de egenskaperna hos vår tids. Må man dock icke förhasta sig i sitt omdöme! Om sedligheten uppfattas något besynnerligt och kanske hos en och annan af de unga icke mätes efter rätta måttstocken, kan dock ej nekas, att allvaret är lika stort som hos tretio- och fyrtiotalens författare, må hända också något större. Detta gäller för öfrigt ej blott literaturen, utan äfven konsten. Det är kanske litet för mycket allvar någon gång, och det kan ju lätt öfvergå till tyngd och tråkighet.
Sällskapet, där vi för tillfället befinna oss, är dock visst icke tråkigt. Herrar och damer, de flesta personer af pennan, några få konstnärer, samtala lifligt i spridda grupper. De äro af olika ålder, men de allra flesta räknas till de unga, äfven om prestbetyg och ansigtsrynkor vittna om att lifvets ungdomsår äro för länge sedan förbi. Att det i hvad fall som hälst är ett lifaktigt samkväm, finner man snart. Någon gång varder samtalet allmänt, och en fråga af mer än vanligt intresse dryftas gemensamt. En annan gång, men det hör till undantagen, läser en af sällskapet upp något ur sitt nyaste, ännu ej utgifna arbete. Materiel välfägnad saknas icke, men betraktas aldrig som hufvudsak, och det var under några år en öfverenskommelse mellan familjer med literära medlemmar, att de skulle ömsevis sammanträffa hos hvarandra och dit inbjuda äfven utom stående personer med literära intressen, men vid hvilka tillfällen den materiela välfägnaden skulle inskränkas till det minst möjliga. Denna öfverenskommelse, hvilken dock icke alltid iakttogs i hela sin stränghet, gaf upphof till skämtnamnet »svältringen». Dennes aftnar voro lifligt eftersökta, och på dem svalt man hvarken lekamligt eller andligt. Det var literära salonger af ganska stort intresse.
Vi inträda en afton hos en af våra mest framstående författarinnor. I hennes lilla salong är det fullt med skriftställare af båda könen. Där synes »unga Sverige», men många ock af andra literära riktningar, i allmänhet dock, kan man säga, af frisinnade åsigter. Det var i synnerhet vid medlet af årtiondet och under ett par därpå följande år som det var allra lifligast i denna salong, liksom då märktes största lifvet och äfven största bullret i vår literatur.
Under det föregående årtiondet hade den nyare literaturströmningen icke hunnit riktigt fram till våra trakter. Det var endast en och annan våg som skvalpade upp vid stranden. Allmänheten var nöjd med den Snoilsky som framträdt i de första dikterna och sonetterna samt med Wirséns och Edvard Bäckströms lyrik. I de literära kretsarne nöjde man sig med att klaga öfver den tvinande alstringen på vitterhetens fält, hvilket dock icke hindrade hvarken Lea, Frans Hedberg eller flera andra att dikta såsom de hade diktat både tio och