Sida 479
sådant har aldrig kommit till stånd. Allra minst har partiväsendet visat sig i umgängeslifvet.
Alfhild Agrell.
Det är en afton hos en af våra mest framstående författarinnor, sade vi. Viktor Rydberg och Sophie Kowalevski sitta i gladt samspråk med ett fruntimmer, hvars person en af hennes eget kön, i tidskriften Dagny, på ett lika sympatiskt som träffande sätt skildrat och framstält såsom den hvilken ständigt roar med sina kvicka infall och hvars glada lynne också framkallar andras. Denna skildring låter dock icke ana alt det djupa allvar som gjort Alfhild Agrells dramatiska författarskap till ej blott ett så vigtigt inlägg i en af samtidens vigtigaste frågor, utan äfven gifvit det en så fullt konstnärlig prägel, under det hennes allmogeskildringar med humorns friska kraft gjort oss förtrogna med mycket af det som utgör det svenska folklynnets innersta kärna.
A. Ch. Edgren-Leffler.
Till gruppen sluter sig ett tredje fruntimmer, »en personlighet som man ej kan undgå att märka», försäkrar skildrarinnan i Dagny tillägger, att »hon för sig med värdighet, talar lifligt och energiskt, med någon svårighet för bokstafven r, och bär sitt hufvud med det rika, litet oregerliga, gråsprängda håret med en viss öfverdådig käckhet, under det hennes glada, lifliga ögon tyckas uppfatta och observera allt.» Det är fru Edgren-Leffler, hvilken sysselsätter sig med alla närvarande och vänder sig äfven till en annan grupp, där man ser ett par mörklagda herrar i ifrigt samspråk. Den ene är Ernst Lundquist, författaren till skådespel, noveller och romaner, hvilken också hinner med att öfversätta den ena boken och den ena dramen efter den andra, både under eget namn och utan namn, en outtröttlig arbetare på det literära fältet. Den med hvilken han samtalar är Georg Nordensvan, som är så gammal, att han kan räknas till »sjutiotalets författare». Redan 1877 uppträdde han offentligt, då likväl ej äldre än tjugutvå år, och sedan har hans flitiga penna åstadkommit
