Sida 481
kom i hennes granskap kan glömma henne, men i Stockholms literära kretsar var hon blott en förbiskymtande skugga.
K. A. Melin.
Småningom har större delen af sällskapet samlat sig omkring en ung man med ett karaktäristiskt hufvud, ett uttryck af redbar öppenhet, men med skälmen i ögat och ett starkt humoristiskt drag kring munnen. Det är August Bondeson, läkaren, berättaren af friska och innehållsrika bondhistorier. Den som skrattar högljuddast af berättarens omgifning är en kortväxt, något fetlagd herre, med frisk ansigtsfärg och säker hållning. Det är Gustaf af Geijerstam, en af de mest kända bland »unga Sverige». Han föddes 1858, men enligt egen uppgift började han först något senare att skrifva böcker. Nu har han hunnit med en hel mängd och äfven vunnit framgång som lustspelsförfattare.
Bredvid honom sitter en mildt leende, mörklagd ung man. Det är dr Oskar Levertin, novellförfattaren, och ännu mörkare synes i gruppen lexikografen i historia och literatur, romanförfattaren, dr Bernhard Meijer. Mellan de två mörke upptäcker man kanske den ljuse Ernst Beckman, och öfver dem höjer sig den reslige dr Robert Geete, biblioteksmannen och »ordklyfvaren».
Amanda Kerfstedt.
En annan afton är samlingen i en annan salong, där de närvarande kanske utgöra en mera förtrogen krets. Det händer, att man där träffar den annars under senare år i sällskapslifvet föga deltagande Josefina Wettergrund, hvilken fortfarande är samma kvicka Lea och, liksom Amanda Kerfstedt, fördragsamt umgås med de olika literaturriktningarnas representanter. I dessa förtroligare kretsar händer det ock, att fru Agrell roar sällskapet med att fritt förtälja, icke uppläsa, en af sina roliga historier från landsbygden. August Bondeson och Alfhild Agrell äro båda mästare i allmogeskildringarna, den förre mera samlare och upptecknare, den senare mera själfdiktande, ehuru alltid i full öfverensstämmelse med verkligheten och utan någon gemenskap med en föregående tids pjunkiga byhistorier.
***