Nya Stockholm

Dess utom har Stockholms stad två uppfostringsanstalter, en för gossar i n:o 12 Tjärhofsgatan och en för flickor i n:o 7 Barnängstvärgatan. Den förra hade 122 gossar år 1887, och flickornas antal i den senare var 82. Underhållskostnaden för gossarna uppgick till något öfver 29,200 kr. samt för flickorna till något öfver 14,000 kr.

En enskild uppfostringsanstalt för flickor, den Malmqvistska, 22 Torkel-Knutsons-gatan (f. d. Skinnarviksgatan) å Södermalm lemnade vid ingången af 1889 vård och undervisning åt 64 fattiga flickor och hade under 1888 haft utgifter af tillsammans nära 23,500 kr. Tillgångarne i fast egendom, m. m. uppgingo till nära 41,700 kr., utom en donation under året på 6,000 kr.

Klockaren i hofförsamlingen J. P. Malmqvist hade jämte sin hustru år 1852 mot ringa ersättning i sitt hem mottagit några minderåriga flickor som voro i saknad af nödig tillsyn och skötsel, och år 1864 bildades ett sällskap till »understödjande af den Malmqvistska uppfostringsanstalten». Detta sällskap öfvertog anstalten, då Malmqvist lemnade den. Antalet flickor har dock varit större än nu, nämligen redan 1860, då det uppgick till 79. En hushållsskola, som var förenad med anstalten, upphörde våren 1889.

Nutidsstaden med sina stora byggnader rycker alt längre fram mot Stockholms utkanter, men ännu ser det föga storstadsaktigt ut i Hvita bärgen. Där ligga många måleriska kojor mellan bärgsskrefvorna eller hänga på klippväggarne, men deras inre är alt annat än glädjande. I åtskilliga af dessa kojor råder ett sådant elände, att människorna måste rysa vid dess bekantskap. Och likväl har det varit långt värre förut, men sedligheten står ännu på låg ståndpunkt, dryckenskapen på så mycket högre. Gräl och slagsmål äro hvardagstilldragelser. Andlig och lekamlig smuts äro kojornas ständiga bohag.

Men, såsom sagdt, det var värre, och att tillståndet i någon mån förbättrats har man otvifvelaktigt att i främsta rummet tacka Elsa Borg, en from dam som slagit sig ned på en af Hvita bärgens skråningar och där nu i åtskilliga år drifvit en ihärdig missionsverksamhet. För henne äro icke några skrymslen i kojorna obekanta. Hon känner alt och vill hjälpa alla. Hon är bärgens drottning, men en ödmjuk och kärleksrik drottning som icke räknar sig till godo hvad hon uträttar, utan gifver gudi allena äran. När man träder in i fröken Borgs hem, finner man genast hvem hon är och hvad hon kan åstadkomma. Det är enkelt och fridfullt, soligt och gladt i det hemmet. Om man också kan tycka, att bibelspråken på väggarne icke äro nödvändiga för att intyga värdet af husmoderns kristliga företag, så förstår man dock, att de icke sitta där för att skryta med fromheten och såsom en skylt, utan för att husets invånare känna sig tillfredsstälda att