Nya Stockholm

sig omkring katedern. Man kastar längtande blickar åt dörren, och där synes snart ett fruntimmer, väl bekant för alla som bruka besöka föreläsningar eller deltaga i intelligensens fester i Stockholm. Det är fröken Ellen Key. Hon intager skyndsamt en obemärkt plats på en af bänkarne. En tredubbel manskvartett stämmer upp en festsång, hvilken är för stark i det låga rummet, men som tyckes afhöras med nöje, om ock ett ganska stillsamt.

Sedan sången tystnat, uppträder en herre i katedern och håller ett lifligt framfördt, ganska varmt hälsningstal som gör godt intryck. Därpå sjunges åter ett stycke, hvarefter det är fröken Keys tur att låta höra sig. Simson den faste har anmodat denna vår mest värderade föreläserska att säga några ord på festen, och hon har icke velat undandraga sig, ehuru hon nyss förut i en härifrån långt aflägsen stadsdel hållit en af sina vanliga söndagsföreläsningar.

Nu tager hon sig, på grund af kvinnornas deltagande i goodtemplarrörelsen, anledning att tala om kvinnans rättigheter, men framför alt om kvinnans skyldigheter i samhället och hvad ett rätt iakttagande af dem kan åstadkomma. Hon talar utan papper, men utan något sökande efter orden, klart och öfvertygande, varmhjärtadt och vänligt uppmuntrande. Man kan finna att talet gör ett starkt intryck, ty det framkallar ihållande handklappningar.

Så följa sång och deklamation på hvarandra i täta omgångar, och under uppehållen går man ut i förrummet och får sig en kopp kaffe. Stämningen förefaller mera lifvad än i början. Sedan man på detta sätt fått icke mindre än femton festnummer samt en och annan kopp kaffe, har Simson den faste ej mer att bjuda på för den gången, och då går hvar och en helt beskedligt hem och gömmer i sitt innersta minnet af denna stilla fröjd, talar kanske till och med därom dagen därpå för verkstadkamraterna och kamraterna hos klädsömmerskan eller i köket, ja, lefver derpå må hända hela veckan.

Det är visst icke sagdt, att goodtemplarfester alltid hållas i sådana gamla och tarfliga lokaler som den vi nu omnämt. De ställas nog också till i stora granna salar, men innehållet är föga olika, så vida de icke, såsom ofvan antyddes, lifvas upp af något särskildt muntrande. Man må ej tro, att en sådan sångare som Bellman är alldeles banlyst från en nykterhetsfest. Hos Simson den faste sjöngos ofvan omtalade afton »Blåsen nu alla», och det var nog icke enda gången. Det är kännetecknande för Stockholm, att icke ens nykterhetssällskapen kunna helt och hållet undvara den store sångaren.

På de allvarliga nykterhetsmötena går det naturligtvis mycket högtidligare till, men äfven på dem får man höra sång mellan de många talen som alla i gripande ordalag skildra rusdryckernas