Sida 717
delar, göra nu mera samma tjänst som klämtningen i kyrktornen förut, och de skåpen äro tillgängliga för hvem som hälst, hvilken vill underrätta om en utbruten eldsvåda eller att manskap behöfs för att pumpa läns öfversvämmade källare o. s. v. De äro visserligen också tillgängliga för dem som af okynne vilja allarmera brandkåren, men den olägenheten uppväges dock af den stora fördel som brandskåpens rätta användande medför. En eldsvåda utbryter. Den som först varseblir elden skyndar till närmaste brandskåp, och hvar det är till finnandes, bör man genom anslag inom hvarje hus få reda på. Det är husegarens skyldighet att uppsätta ett sådant anslag. Denna skyldighet är öfver alt iakttagen, men hvad som mycket sällan fullgöres är föreskriften, att husegaren bör göra sig förvissad om, att hyresgästerna verkligen läst hvad som står på anslaget och ha klart för sig det därmed afsedda ändamålet.
Blott signal om eldsvåda gifvits och inlupit till en station, är det sedermera nästan ett ögonblicks verk att fortbringa signalen till öfriga brand- och polisstationer m. fl. ställen. Men nu mera går det allra fortast att telefonera till hufvudstationen vid Johannes för att meddela underrättelse om eldsvådas utbrott.
Brandskåpens uppsättning började 1876, vid hvilket års slut 58 skåp funnos. Nu är antalet mer än dubbelt. Vid början af 1889 var det 118, af hvilka 73 tillhörde Stockholms stad och 45 enskilda personer, verk och inrättningar. Brandtelegrafens yttre ledningar uppgingo till 82 kilometer. Under år 1888 allarmerades brandkåren 97 gånger genom brandskåp och 47 genom telefon. Under samma tid förekommo 11 falska larmsignaler, men af hvilka tre gifvits af oförstånd. Det är dock beklagligt nog, att kåren måste genom okynne rycka ut förgäfves åtta gånger under ett år, men sådant förekommer hvarje år, och det är ingalunda alltid som upphofvet till ett så dåligt skämt påträffas och straffas.
Utom genom brandskåp och telefon allarmerades kåren under det året många andra gånger och ryckte ut ej mindre än 268 gånger. Under 1887 var det 170 gånger, och under intet föregående år har det varit så många gånger som år 1888. Bland dessa voro dock endast 14 eldsvådor af den betydenhet, att flera ledningar från brandposter eller sprutor behöft användas; 19 släcktes med en ledning från brandpost, och vid alla de öfriga begagnades endast mindre brandsprutor. Några fall voro blott soteld.
Den väglängd som tillryggalägges under ett år för släckning af eldsvådor är icke obetydlig. År 1888 utgjorde den af samtliga stationer ej mindre än 880 kilometer. Den sammanlagda längden af slangar som användes det året utgjorde 8,657 meter, och den största slanglängd som begagnades på en gång var 1,801 meter.
Utbetalade brandskadeersättningar utgjorde 272,932 kr. under år 1888, hvilket var 3,15 procent af försäkringssumman för den egendom, fast och lös, som varit utsatt för eldsvåda. Denna procent växlade under årtiondet mellan 1,20 och 7,05, hvilken sistnämda visade sig 1883 och var orsakad hufvudsakligen af eldsvådan i Ekmanska snickerifabriken på Kungsholmen, som ensam kräfde en ersättning af 147,573 kr. men under åren 1876—1880 var procenten 14, i främsta