Sida 72
man bland gästerne i uppassareskaran ser en vaktmästare, gammal hedersman, hvilken på förmiddagen anlitats såsom diskontör, men det gör ingenting. Diskontören passar upp med all möjlig aktning och påpasslighet och bugar sig vördnadsfullt, då han tager emot drickspengar af sin kund. Hade han icke »diskonterat» på förmiddagen, skulle han ej på middagen haft nöjet att erhålla drickspengar af samme unge man. Han har således gjort en dubbelt god affär, och det är med upprigtig glädje han tager mot beställning på ännu en butelj Chateâu la Rose.
På Hasselbacken.
Samtalet är, äfven det, lifligt på verandan, men dyker då och då ned i de tonvågor som svalla från musikpaviljongen. Det är endast middagsmusiken, men äfven den låter höra sig. Stundom låter den höra sig kanske altför mycket, så att ni icke kan uppfatta hvad den förtjusande damen, eder bordsgranne, har att meddela. Men äfven däruti ligger något lockande och retande ... Ett glas Latour, som icke musiken kan förvränga, ett vackert leende, ett kvickt uttryck som man hör endast till hälften, under det Boccaccio-tonerna kväfva den andra hälften, kanske till stor fördel för det kvicka uttrycket. Glasens klang, toner och kvickheter, leenden och skrattsalvor, rapphöns, Chambertin, glace och Constantia.
Middagen är slutad. Kaffet intages under bar himmel, nedanför verandan eller utanför moriska paviljongen. Uppassarnes röda mössor irra hit och dit, synas på långt håll öfver de tätt sittande gästerne,