Sida 89
hända en och annan ha varit, men smuts och elände märktes ingalunda. Alt såg ordentligt ut. Träborden och trästolarne voro i godt stånd, väggarne och taket rena, golfvet temligen snygt, oaktadt det ideliga trampandet med gatusmutsade skodon. Det hela gjorde godt intryck, men denna bolagskrog utgör ingalunda något undantag: alla dem jag besökt se ungefär likadana ut.
Annat var det för tretio år sedan samt otvifvelaktigt mycket senare. Under förra hälften af 1850-talet brukade författaren och två konstnärer i ungdomlig äfventyrslust besöka Stockholms »näringsställen», såsom krogarne då kallades. Skam den som tänker illa om oss för den saken! De krogarne voro då eländiga nästen, och det var sannerligen icke öfverflödigt, att vi ej vågade oss in i dem utan förklädnad. Säkerheten till lem var sannerligen icke stor och till lif knapt större. Gästerne utgjordes af det värsta slödder, uslingar, höljda eller knapt höljda i trasor. Hela sällskapet var vanligtvis öfverlastadt, några sofvo ruset af sig på golfvet, andra sparkades ut då och då, men raglade snart åter in.
Huru annorlunda ser icke en bolagskrog ut i våra dagar! ... En af de tre uppasserskorna kom fram till oss och frågade, om vi ej ville stiga upp i öfre våningen. Nej, det ville vi icke. Till ett stort antal bolagskrogar finnas särskilda rum, hvilka äro afsedda för sådana gäster som icke trifvas bland de vanliga krogkunderne, och dessa lokaler äro ofta bättre än källare af lägre ordning. Vi afböjde dock uppasserskans framställning, bestälde någon förtäring och stannade vid det bord, där vi slagit oss ned. Ingen oroade oss. Största antalet gäster skockade sig framför disken, där åtskilliga supar intogos. En och annan sväljde till och med en hel »Hagbergare», d. v. s. två supar slagna tillsamman i ett glas. Andra tycktes vid borden vänta på middagsmaten som ännu icke var färdig. Man var glad, pratade och hade roligt.
»Nej, se där är hästgardesnisse!»
»Ja ha, Nisse med långa kran ...»
Långa kran var en benämning på f. d. lifgardistens ansenliga kroknäsa.
»Hör du Nisse, bjuder du på något? Ser du, jag har inte ett öre.»
Den tillsporde, en ståtlig karl i snygga arbetskläder, förklarade, att han icke haft någon förtjänst på en hel vecka. Men nog hade han en styfver kvar, och lite bränvin kunde han väl bestå.
Tillbudet antogs med glad tacksamhet. Man slog sig ned. Öfver alt tycktes små »kotterier» bilda sig, men flertalet kände hvarandra personligt, och samtalet var tämligen allmänt från bord till bord. En munter stämning rådde i salen, vare sig att den kom af en eller
