Sida 90
annan förmiddagssup eller af godt lynne i allmänhet. Något bråkande märktes icke, men kraftiga skämtord och ej få svordomar korsade hvarandra.
Smygen, Kullris och Busen, smeknamn på tre af sällskapets mest framstående medlemmar, af hvilka »Busen» dock icke hade något afskräckande utseende, höllo målron förnämligast vid makt. Men under tiden gjordes äfven affärer. En af sällskapet tyckte, att en annan borde byta stöflar med honom och naturligtvis gifva något emellan. Förslaget dryftades ganska grundligt och ledde slutligen till en stöfvelprofning, men därvid stannade det för den gången. Något stöfvelbyte kom icke till stånd.
Min kamrat konstnären hade under tiden flitigt sysslat med sin teckning. Detta väckte slutligen uppmärksamhet. Alt flere gäster slogo lofvar kring vårt bord och kastade forskande blickar på teckningen, under det samtalet afstannade och de gjorde miner åt hvarandra. Lofvarne vordo alt trängre, och till sist hade vi hela skaran öfver oss. Påträngande voro de visserligen, men icke besvärliga, och den strängaste höflighet iakttogs.
»Nej, har man sett på fan!» utropade en som kommit i tillfälle att få den bästa öfverblick af teckningen. »Där ä’ dom hela tutten!»
»Och du med», skrek en annan, »och Edla Kalle se’n!»
Edla Kalle är en ungmö med tvärskuren lugg, rask flicka, som nog skulle paradera i epistlarne, i fall Bellman kommit hit.
Nu vardt ett utrop än från den ena, än från den andra af gästerne, kritiserande och berömmande om hvarandra.
»Det skall nog in i Nisse», gissade man om teckningen.
»I Kasper kanske», sade man sedan.
Då jag förklarade, att teckningen vore ämnad för en bok, utbrast en glad schåare:
»Åh hå, Stockholms mysterier!» Det tycktes vara en literär schåare.
Alla skulle emellertid se hvad »hr artisten» åstadkommit, och de som ej kände igen sig ville, att han skulle rita af dem särskildt. Det var endast en gammal man som gick för sig själf och ej tycktes taga del i den allmänna rörelsen.
Tecknarens konst var den förmedlande öfvergången till närmare bekantskap mellan oss och ställets vanliga gäster. Litet öl gjorde bekantskapen gladare och mera tryggad. Nästan alla våra nya vänner voro schåare som lefde af tillfällig förtjänst med lossning och lastning vid Skeppsbron, men för tillfället funno sig till största delen i saknad af arbete, hvilket dock icke gjort dem nedslagna. Det var starka och duktiga karlar som icke syntes på något sätt fördärfvade af bränvin.
