Sida 92
vilka 77 grundade sig på burskap, tillsattes af stadsfullmäktiges beredningsutskott en ny komité för att afgifva slutligt förslag till förändringens genomförande. I st. f. att såsom förut helt godtyckligt sätta ut en viss summa, för hvilken rättigheterna skulle inlösas, började man nu på den nya komiténs förslag att underhandla med rättigheternas innehafvare och behandla saken såsom en vanlig handelsaffär beroende på frivillig öfverenskommelse. Detta gick så lyckligt, att staden inom ett par veckor hade i sina händer 133 medgifvanden af rättighetsinnehafvare, att de ville mot en årlig pension, växlande efter olika förhållanden mellan 500 och 2,000 kr., afstå från rättigheterna. Dessa pensioner uppgingo sammanlagdt till ett årligt ersättningsbelopp af 124,100 kr. De af nyss nämda 146 rättigheter återstående 13 förvärfvades sedan efter hand.
På inbjudning af åtskilliga framstående personer bildades ett bolag, som under namn af Stockholms Utskänkningsaktiebolag erbjöd sig att för tre år, från och med den 1 oktober 1877, öfvertaga all minuterings- och utskänkningsrörelse med vilkor, att bolaget i årlig försäljningsafgift erlade 300 kr. för hvarje minuthandelsrätt och 480 kr. för hvarje utskänkningsrätt samt därjämte till kommunen avstode sin nettobehållning. Detta erbjudande antogs, och sakernas nya ordning vidtog den 1 oktober 1877.
Aftonen förut funnos 193 krogar i verksamhet. Den 1 oktober voro de ej flere än 87. Hvad som gör heder åt bolagets anordningar, men äfven åt den krogbesökande allmänheten var att detta plötsliga försvinnande af 106 krogar, uteslutande besökta af samhällets lägsta klasser, icke gaf anledning till något visadt missnöje, mycket mindre till några oordningar.
Detta var onekligen början till det framåtskridande i nykterhet och ordentligt lefnadssätt, som sedan visat sig inom de klasser, hvilka hufvudsakligen besöka krogarne. Att superiet befinner sig på tillbakagång kan ej nekas, ty då de statistiska uppgifterna för 1877—78 visa 26,56 liter pr person, hade den siffran för 1885—86 nedgått till 16,98 och lär, efter hvad vi hört, för 1886—87 ytterligare minskats, nämligen till 14,48.
Att äfven goodtemplarrörelsen haft sitt inflytande på denna lyckliga förändring, är obestridligt, men utskänkningsaktiebolaget torde dock ha minst lika stor andel. Minskandet af polisförseelser torde ock stå i nära sammanhang med den minskade bränvinsåtgången. Ehuru antalet af för fylleri bötfälde möjligtvis icke i och för sig eger någon bevisningskraft i afseende å superiets till eller aftagande, kan dock nämnas, att då under året oktober 1876—september 1877, det sista under det gamla systemet, de sakfäldas antal var 7,245 eller 49 på 1,000 invånare, utgjorde delta under oktober 1885—september 1886 blott 5,943 eller 28 på 1,000. Under kalenderåret 1876, då Stockholm hade en mantalsskrifven folkmängd af 147,500 personer, inträffade 778 alkoholsjukdomsfall och 5,718 lagförda fyllerier, d. v. s. 5,27 på 1,000 invånare af de förra och 39 på 1,000 af de senare. Tio år därefter, då Stockholms mantalsskrifna utgjorde 211,000, inträffade endast 547 alkoholfall eller 2,59 på 1,000 inv. och 4,680 lagförda fyllerier eller 22 på 1,000.
I början af det nya systemet kunde icke lämpliga lokaler genast anskaffas, hvarför bolaget måste använda åtskilliga af de gamla, till stor del otjänliga krogställena. Småningom har detta förändrats. Nya lokaler ha öppnats till en del i särskilda af bolaget inköpta eller uppförda byggnader, och nu mera lemna dessa lokaler i allmänhet icke mycket öfrigt att önska. Många af dem öfverträffa till och med ganska stora anspråk på sådana utskänknings- och matställen.