Sida 141
26 och 27. Sandby kyrkogård (Pl. XVI och Pl. XVII)
112 ÖLANDS RUNINSKRIFTER.
På andra sidan slingknuten följer ormens stjärt, böjd åt höger, på hvilken inga runor funnits. Från utgångspunkten af ormstjärtens öfre slinglinie utgår emellertid uppåt en linie i rak fortsättning af öfre slinglinien nedanför slingknuten, och denna linies enda ändamål synes vara att påpeka, det runan S, som något matt står vid dess spets, följd af kolon, är att läsa tillsammans med slingans runor till ordet lis:. Efter detta kolon är ytan borthuggen. På denna yta, som upptill begränsas af ornament, torde ungefär fem runor kunnat stå och hafva förmodligen funnits.
Efter dessa felande runor måste de tre runor ha följt, som stå till vänster på begynnelseslingans nedre slinglinie, nämligen 26—28 iki, hvilkas topp dock är bortslagen. Det ser ut, som om 27 knappt kan ha varit annat än k med samma vinkel mellan staf och kännestreck som i kuþ, ty för f utgår kännestrecket för högt upp, 4| cm. nedifrån. Men då afståndet till vänstra slingan icke är bekant, är det ju alltid möjligt, att runan kunnat vara f, och söker man supplera den felande slingan med ledning af hvad som är i behåll, synes dess sträckning blifva sådan, att runorna iki måste hafva varit rätt långa och sålunda kännestreck till f kan hafva funnits upptill på k. 26 och 28 kunna blott ha haft kännestreck i toppen. Den ^-liknande figur, som därefter följer, är underkäken af ormhufvudet, öfver hvars hals omedelbart dessförinnan går ett band af två linier. Ofvanför är ytan borthuggen ända upp till lemningarna af korset.
Inskriften är sålunda följande: a) Vänstra slingan: | b) Högra slingan: iþhíx ! hhþ ! *ir&l i hiptn+hhn c) Stenens midt: V\ \ d) Innanför vänstra slingan: |M
Translitteration: a) i; b) iþur : kuþ : hilbi : siflu hans Ii; c) S :; d) iki Ristningen -iþur kan blott vara ack. sg. faður med utelämning af kännestrecket på a. Efter kllþ : hilbi följer siflu, alltså på den plats där ordet 'själ' gemenligen står. Det kan icke vara tvifvel om att siflu är dat. sg. af ordet 'själ'. Denna ristning af ordet 'själ' är närmast jämförlig med saul L. 1385 (Vgl), 1190 (Ögl), 1122 (Ögl), 1102 (Ögl); runristaren har begagnat f för annars vanligt U, hvarpå stundom exempel finnes, se ofvan 28 Gårdby s. 91. Detta ursprung gör sannolikt, att äfven i siflu i står för a som i iþur för (f)aður. Bruket af f synes emellertid antyda uttal med v-ljud, hvaraf formens ursprung från nys. säicel (ol, ul), säwl bekräftas i enlighet med mitt antagande i Uppsalastudier, tillegnade S. Bugge, Uppsala 1892, s. 13. 1
1 I sin uppsats om ljudförbindelsen aiw, Arkiv f. nord. fil. 17, s. 355 f., särsk. s. 363 f. och den därpå följande polemiken om samma fråga, Arkiv f. nord. fil. 18, s. 226 f., särsk. s. 232, 256 och Arkiv 20, s. 255 f., särsk. s. 262 f., behandlar A. Kock ordet 'själ' som ett inhemskt ord och söker under denna förutsättning förklara den rikedom af formèr, som runinskrifterna upppvisa af detta ord. Denna mångfald åter har af Bråte, Uppsalastudier, tillegnade S. Bugge, Uppsala 1892, s. 6 f. förklarats härstamma från ordets former i de tyska och engelska missionärers språk, som predikade kristendomen i vårt land, hvilken uppfattning godkänts af O. v. Friesen, Till den nord. språkhistorien s. 12 (Skrifter utg. af K. Humanistiska Vetenskaps-Samfundet i Uppsala, VII, 2) och Arkiv f. nord. fil. 19, s. 341, och af J. Reinius, Om kyrkliga låneord i ä. fornsvenskan s. 50 f. Kock gifver förklaring af alla former men håller för möjligt och troligt, att en eller annan lånats från eller påverkats af andra germanska språk, det förra enligt s. 364 fallet med fsv. seel, sel (mnt. sele), det senare med säl (ags. säwol, säwl), isl. säl, hvilken möjlighet dock 18, s. 232, betecknas som svag och 20, s. 262, not. 2, som så föga sannolik, att den knappt kommer med i räkningen.
Mot att de många formerna af 'själ' i våra runinskrifter skulle vara inhemska former, gäller i främsta rummet den invändning, som jag redan, Uppsalastudier s. 9, framhållit mot en sådan uppfattning, nämligen osannolikheten af att utjämningen af en ljudlagsenlig växling med delvis gamla anor inom detta paradigm skulle
Källa: Project Runeberg ·
