Sida 142
26 och 27. Sandby kyrkogård (Pl. XVI och Pl. XVII)
44. BO, BREDSÄTRA SN.
113
Ordet lis: är 2 sg. imp. af 'läsa', och därefter har troligen följt namnet på den bön, som åskådaren uppmanades att läsa för den aflidnes själ. En bestämd bön nämnes annars hufvudsakligen i gottländska inskrifter: S. 72: biþi: patanostu; S. 156: pater : noster : ok : afe:mari[a]; S. 154: batir: nostr:; S. 111: biþin : bün : ok: pater: nostru; S. 149: —ok: afe:maria; S. 164: batir : nostir. En runinskrift vid Útskálar, Island, slutar med: lese j |)U paternoster | fyrer i sal \ hennar (Kålund, Aarbøger f. nord. Oldk. 1882 s. 100).
De böner, som nämnas, äro pater noster och ave (ristadt: afe) Maria, vanligen båda, sammanbundna med 'och'. Af den senare bönens namn kan möjligen iki vara en återstod, om nämligen kännestrecket till a utelämnats på dess första runa, såsom uti iþur, siflu, och dess andra varit ämnad till f, då dess öfre kännestreck funnits på den bortslagna ytan. Efter lis: måste beteckningen för en bön hafva funnits på den släthuggna ytan, men då på denna yta blott 5—6 runor få rum, hafva dessa kanske, i motsvarighet till ofvan anförda S. 111, varit bUll : ok. Men hela denna gissning är naturligtvis osäker.
Transskriptionen torde alltså varit följande:
/ — [f]aÖur, Gud helpi såwlu hans! Læs [høn ok] ave [Mario]!
öfversåttning: — [efter sin] fader. Gud hjälpe hans själ! Läs [en bön och] ave [Maria]!
Det synes förunderligt, att i denna inskrift kännestrecket på a blifvit afglömdt uti iþur, siflu och möjligtvis första runan af iki, ehuru det ristats i hans. Försummelser förekomma emellertid understundom i runristningar och kunde repareras för den samtida åskådaren genom att de felande strecken ditmålades, på samma gång som de huggna fylldes med färg, hvilket man vet var sed.
vara så färsk, att tre af dess ljudformer kunde lefva inom så små områden som uppländska härad i så godt som samtida inskrifter.
l)c former, som Kock, Arkiv 17, s. 364, förklarar, äro sial, siol, säl, sql.
Formen i denna inskrift är emellertid ingen af dessa. Då i står för a i iþur [f]aöur, är det berättigadt att antaga siflu vara säwlu, och att en sådan form är lånad från ags. säwel (ol, ul), gen. säwle, synes dock ögonskenligt. Det förefaller då ock ganska sannolikt, att äfven öfriga former af ordet med a-vokal härstamma från samma källa.
Om sålunda de engelska missionärerna infört sin form af ordet i vårt språk, står åtminstone ingenting i vägen för det antagandet, att äfven de tyska missionärernas form af ordet 'själ' blifvit upptagen. Huruvida fsv. sial uteslutande beror på lån eller utgör ett öfverförande af det kristna ordets betydelse på en fsv. motsvarighet till got. saiwala, hvilken enligt Kocks uppfattning skulle haft denna form, kan visserligen icke med bestämdhet afgöras, men den senare möjligheten är i sig icke sannolikare än den förra. Växelformerna af en nordisk motsvarighet till got. saiwala skulle man vänta spridda i de nordiska språken liksom de af 'sjö', 'snö' o. s. v., men denna växling saknas i västnord.; den got. betydelsen 'lif' skulle man möjligen ock kunna vänta
i den ålderdomliga isl. Då därtill förekomsten af ordets former, fattade som lånord, motsvarar skedena af nordens omvändelsehistoria, synas mig goda grunder föreligga att fortfarande anse dem som sådana. Reinius s. 52 betonar, att förekomsten af gammalt dentalt l i själ, hvilken Kock uppvisat, Arkiv f. nord. fil. 9, s. 257, osökt förklaras genom att antaga ordet som lånord, något som äfven Kock a. st. i en korrekturnot medgifvit skulle vara fallet.
Ölands runinskrifter.
15
Källa: Project Runeberg ·
