Sida 715
6. Tiden efter inbördeskriget.
också engelsmännen till de tidigaste Kentuckybornas fiender, sändande truppexpeditioner ända från Canada mot skogsinnevå-narne, hvilka med lika mycket entusiasm som trots några af de andra kolonisterna anslöto sig till oppositionen mot Englands regering. Anda till revolutionskrigets afslutande genom erkännandet af koloniernas oafliängigliet är Kentuckys historia föga annat än en krönika om blodiga, hårdnackade strider, hvilka visst i hög grad hämmade områdets utveckling i odling och kultur, men på samma gång också fostrade en ras, hvilken i energisk företagsamhet och seg uthållighet sökte sin like äfven bland dåtidens amerikanare.
Under de närmaste åren efter fredsslutet var Kentucky ett föremål för vidutseende politiska intriger af mångahanda slag, dels igångsatta af spaniorerna i New Orleans, hvilka sökte förmå Kentucky till affall från den nybildade unionen samt anslutning till det spanska kolonialväldet i Amerika, dels bedrifna af den kända politiska äfventyraren och konspiratören Aaron Bun, hvars äregiriga planer om upprättandet af en väldig monarki, omfattande de spanska besittningarna i Nord Amerika, vunno rätt många och delvis rätt inflytelserika anhängare i Kentucky. Folkets flertal och de visaste bland dess ledare förblefvo dock unionen orubbligt trogna, så att alla de olika intrigerna gingo om intet och Kentucky år 1792 såsom själfständig stat kunde inträda i unionen.
Sin trohet mot denna ådagalade de krigiska Kentuckyborna på ett glansande sätt, då krig mot England ånyo utbröt år 1812. Icke mindre än tre fullständiga reguliära infanteriregimenten samt flera regimenten milis från Kentucky kämpade i detta krig i Förenta Staternas armé samt bidrogo i ingalunda oväsentlig mån till amerikanarnes seger. Och i kriget mot Mexico deltogo trettonhundratusen sjuhundra Kentucky frivilliga, hvilka kämpade för den amerikanska republiken med en tapperhat, som i allo häfdade det anseende för oförskräckthet och dödsförakt, Kentyc-kys innevånare vetat vinna.
Yid secessionskriget sökte „Blågras-staten“, såsom Kentucky ofta benämnes, till en början intaga en neutral hållning. Dess materiella intressen voro närmast förbundna med de andra slaf-hållande sydstaternas, men i politiskt afseende tillhörde alla dess sympatier nordstaterna och unionen, hvarför också slitningen emellan de olika fraktionerna inom staten själf blef mycket stark. Statsguvernören var en varm anhängare af secessionen, och hans åsikter delades af många bland de förmögna och inflytelserika
Källa: Project Runeberg ·
