Sida 794
6. Tiden efter inbördeskriget.
stod gästen, om sedan en gammal bekant eller icke, till buds, likasom i öfrigt det bästa värden kade att erbjuda.
Sin egen bädd af mattor eller skinn var lian altid redo att lämna åt sin gäst, och välgärningar af ett eller annat slag,glömde han sällan eller aldrig, utan sökte så godt han kunde löna dem, i många fall gående så långt, att han räddade sin välgörare med fara för sitt eget lif.
Tapper och uthållig i krig, satte indianen sin ära uti att utan knot kunna uthärda de största försakelser, lidande och krops-liga smärtor, men så länge en möjlighet fans att nå ett mål eller vinna en seger genom list, tog han sällan sin tillflykt till våld, anseende en seger af mindre värde ju flera af de segrande som därför uppoffrat sina lif. Jakt och krig voro de enda sysselsättningar, anstående en man, och därför förseddes gossen med vapen i stället för leksaker, så snart han blott kunde hålla dem i sina händer. Från tidigaste år öfvade han sig i manliga idrotter, såsom att löpa på snöskor, slunga lans och tomahawk, utföra krigsdanser och sjunga krigssångerna samt senare att ligga i försåt för och fälla skogens djui-, alt såsom förberedelser för den tid, då han kunde draga ut på krigsstråten. Unga krigare, hvilka ännu icke vunnit någon utmärkelse i fält, kunde i dygntal ligga väntande i närheten af någon fiendtlig stams läger, tils slutligen tillfälle yppades att öfverfalla någon af denna stams medlemmar, vare sig man, kvinna eller försvarslös åldring. En skalp var nödvändig såsom segertecken för att göra den unga krigaren värdig en plats i männens led, huru skalpen förvärfva-des frågade ingen efter, om i ärlig strid eller genom lönmord.
Redan så tidigt som vid sjutton till aderton års ålder gifte sig männen, medan kvinnorna ofta endast voro tretton eller fjorton, och giftermålsceremonierna voro så enkla, att föga mera tarfvades än att bruden — sedan öfverenskommelsen eller rättare köpet med hennes far blifvit afslutadt — till brudgummens rvigwam hemtade ett fång ved eller ett fat kokad majs såsom tecken på sin villighet att framledes uträtta alla hans husliga sysslor.
Sina krigsfångar behandlade indianerna med ohygglig grymhet, ofta misshandlande dem så, att de knappast mera lefde, då de slutligen släpades in i segrarens by eller läger. Men kunno de fram dit med lifvet, så underkastades de en ändå långt gräsligare behandling, i det hela befolkningen af såväl kvinnor som barn täflade om att kunna på värsta sätt martera och plåga fången. I enstaka fall adopterades han af stammen för att intaga
Källa: Project Runeberg ·
