Sida 11
I. Rörelsernas utgångsställningar
GRUNDSTÄLLNINGAR.
11
Till följe af ryggradens naturliga krökningar och bäckenlutningen faller tyngdlinien vid den upprätta ställningen ej under hela dess utsträckning inom kroppens centrum, men den faller dock ej utom kroppsytan.
Hufvudets tyngdlinie faller framom stödpunkterna uti leden mellan hufvudet och första halskotan, hvarför hufvudet måste hållas upprätt af nackmusklerna — det faller derför framåt vid insomnandet i sittande ställning, då dessa muskler äro i overksamhet. Den gemensamma tyngdpunkten för hufvud och bål ligger strax framom den tionde bröstkotan, hvarför tyngdlinien vid upprättstående ställning faller bakom höftlederna. Utan någon motverkan skulle derför bålen falla bakut; denna motverkan åstadkommes dels af det starka senband {lig. ileofemoralé), som har sitt läge framom leden, dels genom inverkan af den breda lårfascian och ryggens muskler.
Den gemensamma tyngdpunkten för hufvudet, bålen och låren ligger något längre ned än vid tionde bröstkotan, men högst obetydligt längre fram; tyngdlinien faller derför bakom knälederna vid den stående ställningen, hvarför kroppen faller bakåt, om ej knälederna hållas styfva.
Tyngdpunkten för hela kroppen ligger uti andra korsbenskotan, hvarför tyngdlinien vid stående ställning faller framom fotlederna och kroppen följaktligen vill falla framåt. Detta förhindras, dels derigenom att språngbenens båda ledaxlar bilda vid ståendet vinkel mot hvarandra, dels derigenom att de båda fotknölarne omfatta en smalare del af språngbenet än den, som är närmast framom, samt förnämligast genom spänning af vissa deremot verkande muskler.
Foten bildar ett hvalf, på hvars högsta punkt kroppstyngden vid ståendet hvilar. Foten stöder härvid med tre punkter, nemligen med hälen, samt med de främre ändarne af första och femte mellanfotsbenen.
Jemvigten vid den upprättstående ställningen bibehålles således genom tyngdkraften, band och muskler.
Källa: Internet Archive ·