Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

158 ETT HUNDRA AR.

protesterade (af försigtighetsskål förstås, enär han icke visste huru de andra europeiska makterna skulle betrakta företaget) ,och fann sig slutligen föranlåten att sända liågra regementen mot honom Men när desse senare mötte garibaldisterna, drogo de sig patriotiskt tillbaka. Garibaldi tog Neapel och Sicilien och lade dem båda vid Viktor Emanuels fot. Derpå drog han sig blygsamt tillbaka och slog sig ned på ön Caprera, der han lefde i stillhet och fattigdom till sin död.

Venetien, en gammal romersk stat, låg ännu under Österrikes spira. Det blef Cavours nästa uppgift att återbörda provinsen åt Italien. Ett tillfälle härtill yppade sig 1866, då Preussen, innan det anföll Österrike, genom traktat med Italien förband sig att icke uppgöra fred med fienden, innan •denne afträdt Venetien åt Viktor Emanuel, som i sin ordning lofvade att utrusta 80,000 man till lands samt hela flottan emot Österrike. Huru det gick hafva vi sett. Venetien yardt Italiens, Och nu hade detta rike blott en fiende qvar att öfvervinna, nämligen påfven, hvilken satt i Rom och regerade, utom de katolska samvetena, äfven en betydlig del af det italienska området. Rom måste blifva det nya Italiens hufvudstad, sade Cavour några månader före sin död. Men Napoleon, som kallade sig den påfliga kyrkans äldste son, lät Italien förstå, att det var hans sonliga skyldighet att försvara ^'den helige fadern" i hans gudomliga rättigheter. Men händelsernas logik bevisade sig starkare än Napoleons "kyrkostatspolitik." Garibaldi samlade omkring sig en skara veteraner och anföll Rom, besatt af franska trupper. Detta var år 1867. Samma år uttryckte Englands drottning till parlamentet sin förhoppning derom, att kejsar Napoleon snarast möjligt skulle från Rom återkalla sina der förlagda trupper. Detta tycks hafva medfört önskad verkan, alldenstund drottningens förhoppning förverkligades ett par veckor senare. Dermed fick det bero för en tid af tre år. Men när Napoleon (1870) satt som krigsfånge på tysk mark, medan tyskarne gingo i segertåg till Paris, då var det italienarne som anträdde ett likadant tåg till Rom, genom hvars portar de triumferande inryckte den tjugonde September. "Hellre preussarne i Paris än italienarne i Rom!" skulle kejsarinnan af Frank-