Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

166 ETT HUNDRA AR.

verk, i kraft af livilka detta århundrade står så högt öfver de föregående som dess egen elektriska flamma står öfver de fornas talgdankar.

Man spörjer kanske huru de katolska sinnena i allmänhet mottogo detta för de närmast påfvestolen stående nya glada bådskap. Naturligtvis fanns det då, så väl som nu, mera frisinte katoliker, hvilka högeligen ogillade akten, men i sin helhet ställde sig det stora samfundet på "den helige faderns" sida, och för att liksom häfva alla tvifvel om sanningen af hans uttalade ord sade man att en gudomligt ledd och ingifven man, som han måste vara, icke kunde hafva orätt i någonting. Och dermed var det lugnt igen inom kyrkan, men icke inom staten. Italiens stora föreningsverk pågick rastlöst och hotade nu (1868) att låta kröna sig med att göra Rom fritt. Då vardt påfven förtviflad. Förtvifladt var åtminstone det steg han då tog. "Den italienska halföns onda genius," som Garibaldi kallades, hade slagit hans trupper och med krut sprängt deras romerska barracker i luften. I Österrike, som är starkt katolskt, hade myndigheterna tagit skolvården från kyrkan, hvilken handling påfven kallade "vederstygglig." De franska trupper, som i Rom stått vakt omkring påfvestolen, hade, på Englands vink derom, hemkallats. "En förskräcklig storm hotar religionen och samfundet," klagade Pius. Någonting måste göras för att rädda verlden. Hvad? Ett nytt ekumeniskt möte, det tjugonde i ordningen, blef utlyst. De trogna skulle samlas i Rom för att rådgöra om bästa sättet att afvända den öfverhängande faran och häfda den påfliga institutionen. Omkring 800 prester hörsammade kallelsen. De fleste voro biskopar och erkebiskopar. Och de kommo från jordens alla delar, öfver asiatiska öknar och atlantiska vågor. Den aflägsna österns män, som i andligt afseende representerade för längesedan hänsvunna tider, mötte i Rom bland andra vesterns söner äfven biskopen i Chicago, som med rätta anses såsom den glödande härden för århundradets amerikanska idéer. Alla länder, alla tider, alla klasser talade genom desse kyrkans söner. Ej mindre än trettio skilda nationer hade sändt representanter till mötet. Att ur ett sådant kaos såsom resultat erhålla en redig mening var naturligtvis myc-