Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

168 ETT HUNDRA AR.

ket svårt, hvilket visade sig i sjelfva början, då en af den grekiska kyrkans patriarker frimodigt uttalade den åsigten att hela tillställningen var fåfäng och ändamålslös, hvarpå han, förnuftigt nog, utgick ur församlingen.

Emellertid måtte det hafva varit ett i ytti*e afseende högst imposant möte. Påfven satt i hvit skrud på sin tron med en gyllene mitra på hjessan. Hvitklädda voro äfven biskoparne då de i högtidligt tåg skredo fram och, en i sender, knäföllo för den helige fadern, kyssande hans utsträckta fot. Derpå välsignade han dem för att sedan öppna förhandlingarne med att uppräkna de sorger och bedröfvelser, som hade föranledt den utomordentliga sammankomsten.

Hvad var då dess egentliga ändåmål? Ah, verlden vet ju att det var vid detta tillfälle som den skröplige dödlige, hvilken kort förut hade slungat bannstrålen emot all frihet och upplysning, nu skulle förklaras ofelbar, d. v. s. ur stånd att kunna göra eller säga något som ej tillfullo öfverensstämde med himlens lag och vilja. Andra mindre ärenden skulle handläggas förut. Innan man förklarade påfven ofelbar och gaf honom oinskränkt makt öfver verlden, måste man bestämma biskoparnes makt öfver presterna och presternas öfver lekmännen. När slutligen allt detta var undanstökadt, h vartill åtgick fem månader, upptogs hufvudfrågan den trettonde Maj 1870, då biskop Pontiers inledde debatten med ett längre tal, hvari han framhöll aposteln Petri öfverlägsenhet öfver aposteln Paulus. Gud tillät den senare blifva halshuggen, sade han, hvaremot Petrus förskonades ifrån ett sådant öde. Detta skulle nämligen nu tala för påfven (St. Petri efterträdare) och hans sak. Omkring en fjerdedel af mötets medlemmar satte sig genast emot det tokroliga förslaget. Till denna minoritet hörde en amerikansk biskop, som förklarade att hans demokratiska hemland komme att förlöjliga saken om den ginge igenom och ett hinder för katolicismen dermed uppställas. Alla ville tala. En dag anmälde sig ända till 108 debattörer. Den tredje Juni brast majoritetens tålamod, i det den då förklarade debatten slut och församlingen färdig för omröstning. Detta förtröt många, som då packade upp och foro hem, så att minoriteten krympte ihop till 150. Emeller-