Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

42 ETT HUNDRA AR.

Konventets medlemmar inträdde s^enom ^glasdörrarna i den mellersta paviljongen alldeles såsom fordom Caesarerna i sina Colisséer. Midt på amfiteatern stod en talarestol upphöjd öfver bänkarne och nästan liknande en tron samt bestämd för Robespierre, Midt emot befann sig en kolossal grnpj) af allegoriska bilder föreställande ateismen, egoismen, nihilismen, brotten och lasterna. Dessa figurer voro förfärdigade af brännbara ämnen och bestämda att läggas som offer i3å det nya altaret. Gudsbegreppet skulle förtära dem, förvandla dem till aska. Alla deputerade (konventet) togo långsamt och högtidligt plats på bänkraderna. De voro alla klädda lika, i blå rockar med röda uppslag och buro i handen en blomsterbukett. Fram trädde nu Robespierre med en ännu större blomsterbukett i handen samt en fjäderbuske. Den stora i tillställningens ändamål blott lialft invigda massan trodde, att han nu skulle förklara sig diktator och inleda en blodlös regime, Ty revolutionsdomstolen var ju för tillfället suspenderad och, underbart att säga, schavotterna stodo stilla en hel dag, Robespierre talade:

"Fransmän, republikaner, han är då ändtligen inne, den för evigt lycksaliga dag, som det franska folket inviger åt det Högsta väsendet. Aldrig har verlden, hvilken detta Väsende skapat, erbjudit sin upphofsman ett skådespel så värdigt Hans blickar som detta. Han har sett tyranniet, brottet och lögnen herska på jorden. Han ser i detta ögonblick en hel nation i kamp mot alla meimiskoslägtets förtryckare, afbryta sitt lijeltemodiga arbete för att upplyfta sina tankar och hjertan till det Högsta väsende, som åt denna nation uppdrog det stora värfvet och gaf den kraft att genomföra det . , . .

Han har icke skapat konungarne för att sönderslita menniskoslägtet; Han har icke skapat presterna för att fjettra oss. likt lastdjur vid konungarnes char och gifva verlden exempel af låghet, högmod, trolöshet, girighet, utsväfningar och lögn, utan Han har skapat verlden för att förkunna sin makt, Han har skapat menniskorna för att hjelpa hvarandra, för att älska hvarandra och för att komma till sällheten på dygdens väg. Det är Han, som i förtryckarens bröst nedlägger samvetsqvalen, men lugnet och den ädla stoltheten uti den oskyldigt för-