Ett hundra år : en återblick på det nittonde seklet

FRANSKA REVOLUTIONEN. 43

trycktes; det är Han, som tvingar den rättfärdiga raenniskan att hata den elaka och högakta den rättfärdige; det är Han, som med blygsamheten smyckar skönhetens panna för att ytterligare försköna henne; det är Han, som låter modershjertat klappa af ömhet och glädje; det är Han, som med Ijufva tårar badar sonens ögon, då han tryckes till modersskötet; det är Han, som förmår de starkaste och ömmaste lidelserna att tystna inför den sublima kärleken till fosterlandet; det är Han, som klädt naturen i skönhet, i rikedom och prakt. Allt som är godt är hans verk; det onda tillhör den förderfvade menniskan, som förtrycker sina likar eller låter dem förtryckas.

Naturens upphofsman har sammanbundit alla dödliga med en omätlig kedja af kärlek och lycksalighet. Ve tyrannen, som djerfs krossa densamma!

Du alla varelsers Varelse, vi hafva inga obilliga böner att ställa till dig; du känner de väsen, som utgått ur dina händer; deras behof undfalla dina blickar lika litet som deras hemligaste tankar. Hatet till tyranniet och hyckleriet brinner i våra hjertan i förening med kärleken till rättvisan och fäderneslandet. Vårt blod utgjutes för mensklighetens sak. Sådan är vår bön, sådana våra ofiPer, sådan den dyrkan vi hembära dig!"

På detta tal följde starka handklappningar. Nästa nummer på programmet var en sång, författad af revolutionens skald Chénier. I utförandet af densamma deltogo ett stort antal körer, ackompagnerade af tusentals instrument.

Sången ljöd ungefär så här:

De ålderstigne och ynglingarne.

Allsmäktige, du är den, som försvarar det folk, som litar på din starka hand. Med sina strålar segerns sol förklarar vårt ärekrönta fosterland.

I södern konungarnes härar

ej längre stå vårt svärd emot.

I norden faller för vår fot

den fiende, vårt mod förfärar. Ej förr vårt segersvärd skall uti skidan falla förr"n kungar och tyranner stupat alla.