Sida 121
SJUTTONDE KAPITLET.
Ett Telegram.
Gun-clubs stora arbeten voro, så att säga, nu afslutade, och emellertid skulle ännu två månader förflyta, innan den dag randades, då projektilen komme att kastas mot månen. Två månader, hvilka borde förefalla alla, som med otålighet afvaktade den märkvärdiga dagen, långa som år! Ända hittills hade de minsta detaljer vid arbetet dagligen återgifvits af tidningarna, hvilka man slukade med passionerade blickar, men hädanefter hade man att frukta, att denna “dividend af intresse“, som var fördelad på allmänheten, skulle betydligt förminskas, och hvar och en förskräcktes öfver att icke mera kunna gifva tillkänna sitt deltagande i de dagliga händelserna.
Men detta uteblef. Den mest utomordentliga, oväntade, otroliga och osannolika tilldragelse kom för att ånyo uppelda de domnande sinnena och bringa hela verlden i ett tillstånd af pinsam öfverretning.
En dag, den 30 September, klockan 3,47 på eftermiddagen anlände ett telegram, som befordrats med underhafskabeln mellan Valentia i Irland, New Foundland och amerikanska kusten, till presidenten Barbicane. Denne bröt kuvertet, läste telegrammet, och huru stor makt han eljest alltid hade öfver sig sjelf, bleknade
