Sida 300
NIONDE KAPITLET.
Följderna af en deviation.
Barbicane hyste icke längre någon farhåga för projektilens drifkraft, fast måhända för resans utgång. Den obetydliga hastigheten förde projektilen bortom den neutrala linien. Han skulle alltså icke återkomma till jorden, ej heller stanna orörlig på attraktionspunkten. En enda hypothes återstod att förverkliga: kulans ankomst till sitt mål under månattraktionens inflytande.
Här gälde det verkligen ett fall på 8,286 mil mot en himlakropp, der tyngden visserligen bör uppskattas till endast en sjettedel af tyngden på jorden, men det var icke desto mindre ett förfärligt fall, mot hvilket alla försigtighetsmått borde i tid träffas.
Dessa försigtighetsmått voro af två slag: det ena borde mildra stöten i det ögonblick projektilen träffade månytan, det andra skulle söka förmildra fallet och följaktligen göra det mindre våldsamt.
Det var beklagligt, att Barbicane för att mildra stöten vid fallet icke var i tillfälle att betjena sig af samma medel, som i så hög grad förringat stöten vid afresan, d. v. s. vatten, hvilket användes som fjeder, och skiljeväggarne. Dessa senare funnos ännu qvar, men vatten saknades, ty man ville för ifrågavarande
