Sida 363
SEXTONDE KAPITLET.
Den södra hemisferen.
Projektilen hade undkommit en förfärlig, en alldeles oförutsedd fara. Hvem hade kunnat tänka sig ett sådant sammanträffande med meteoriter? Dessa irrande kroppar kunde förorsaka de resande allvarsamma faror; de voro för dem lika många i detta etheriska haf kringströdda klippor, hvilka de, mindre lyckliga än sjömännen, icke kunde undvika. Men beklagade de sig väl, dessa våghalsar i rymden? Nej, ty naturen hade förunnat dem det herrliga skådespelet af en kosmisk meteorit: detta oförlikneliga fyrverkeri, som icke ens en Ruggieri skulle kunnat efterhärma, hade under några sekunder belyst månens osynliga rand. Under denna korta belysning hade kontinenter, haf och skogar visat sig för dem. Tillförde då luften denna okända yta sina lifgifvande molekuler? Detta var frågor, som den menskliga nyfikenheten evigt uppstält, men ännu äro olösliga.
Klockan var nu 1/2 4 på eftermiddagen. Kulan följde sin krokliniga riktning omkring månen. Hade hennes bana ännu en gång förändrats af meteoriten? Man kunde befara det. Projektilen borde emellertid beskrifva en kroklinie, som var orubbligt bestämd af den rationella mekanikens lagar. Barbicane var böjd för att tro, att
