Sida 189
TJUGOFEMTE KAPITLET.
De sista tillrustningarna.
Man skref nu den 22 November. Afresan skulle ega rum tio dagar senare. Det återstod ännu ett arbete att utföra, ett kinkigt och farligt arbete, som kräfde all möjlig försigtighet. Kapten Nicholl hade hållit sitt tredje vad på att detta icke skulle lyckas. Det gälde nu att ladda Columbiaden med fyra hundratusen skålpund bomullskrut. Nicholl hade tänkt, och detta kanske icke utan skäl, att handterandet af en så förfärlig qvantitet pyroxylin skulle medföra svåra olyckor och att i alla hänseenden denna utomordentligt explosiva massa skulle antändas af sig sjelf genom projektilens påtryckning.
Man lopp verkligen stora faror, och dessa ökades ännu mera genom bekymmerslösheten hos amerikanarne, hvilka under inbördes kriget ej drogo i betänkande att med cigarr i munen ladda sina bomber. Men det låg Barbicane om hjertat att lyckas och icke lida skeppsbrott i sjelfva hamnen. Han utvalde derför sitt bästa manskap, lät det arbeta under hans egna ögon, lemnade det icke ett ögonblick ur sigte, och genom klokhet och vidtagna försigtighetsmått gjorde han allt hvad på honom ankom för att företaget skulle krönas med framgång.
