Sida 203
TJUGOSJUNDE KAPITLET.
En mulen himmel.
I samma ögonblick den kolossala eldqvasten upp steg mot himlen till en oerhörd höjd, upplyste den med sina lågor hela Florida, och under en stund förbyttes natten till dag på en ansenlig utsträckning af halfön. Denna ofantliga eldknippa observerades hundra miles till sjös så väl från Mexikanska viken som från Atlantiska hafvet, och mera än en sjökapten antecknade i sin dagbok åsynen af denna jättelika meteor.
Columbiadens detonation åtföljdes af en verklig jordbäfning. Florida kände sig skakadt i sitt innersta. Krutgasen, utvidgad genom sin hetta, kastade med utomordentlig våldsamhet tillbaka luftlagren, och denna konstgjorda orkan, som var hundra gånger hastigare än den häftigaste storm, gick som ett skydrag genom luften.
Icke en enda åskådare stod upprätt; män, qvinnor, barn, alla böjdes som ax under stormen. Det var ett obeskrifligt tumult. Många blefvo svårt sårade, och J. T. Maston, som, trotsande all klokhet, höll sig allt för långt fram, slungades baklänges tjugo famnar och flög likt en kula öfver sina medborgares hufvud. Tre hundra tusen menniskor blefvo för ett ögonblick döfva och föllo i ett slags dvala.
