Sida 340
FJORTONDE KAPITLET.
Den 354½ timmar långa natten.
I det ögonblick detta fenomen så oförmodadt visade sig, strök projektilen förbi månens norra pol på mindre än femtio kilometer. Några sekunder hade varit tillräckliga för honom att försänkas i rymdens absoluta mörker. Ofvergången hade skett så hastigt, utan några skuggningar, utan någon ljusets fördrifning, utan någon förtunning i de lysande undulationerna, att himlakroppen tycktes blifvit utsläckt af en häftig vindfläkt.
— Totalt försvunnen! — utropade Ardan helt förskräckt.
Ej ett återsken af ljus, ej en skugga, ingenting syntes mera på denna kort förut så bländande skifva. Mörkret blef ännu djupare genom stjer-nornas strålning. Det var detta “svarta“, som utmärker månnätterna, hvilka räcka tre hundra femtiofyra och en half timmar på hvar punkt af skifvan, en lång natt, som uppkommer af likheten i månens fortplantnings- och rotationsrörelse, den ena omkring sin egen axel, den andra omkring jorden. Projektilen, som insvepts i drabantens skuggkägla, var icke mera underkastad solstrålarnes inverkan än någon annan punkt på hans osynliga del.
