Sida 123
ADERTONDE KAPITLET.
Passageraren på Atlanta.
Om denna förvånansvärda nyhet helt enkelt kommit med posten i ett försegladt omslag i stället för flygande på de elektriska trådarne, om de franska, irländska och amerikanska tjenstemännen icke ovillkorligen måst vara invigda i telegrafhemligheterna, skulle Barbicane icke varit tveksam ett enda ögonblick. Han skulle tegat af ren klokhet och för att icke rubba förtroendet för sitt arbete. Detta telegram kunde vara endast en “humbug“, i synnerhet då det kom från en fransman. Hvem kunde väl denne man vara, som var nog djerf redan derigenom, att han hade en idé att vilja företaga en dylik resa? Om denne man verkligen fanns till, vore han då icke en galning, som man borde instänga i ett dårhus i stället för i en kula?
Men telegrammets innehåll var bekant, ty befordringsapparaterna äro icke mycket tystlåtna till sin natur, och Michel Ardans förslag gjorde redan sin rund genom Unionens stater. Barbicane hade således icke något skäl att tiga längre. Han sammankallade derför alla sina kolleger, som voro tillstädes i Tampa-Town, och utan att låta dem veta sin tanke, utan att utlåta sig om den större eller mindre trovärdighet, som telegrammet förtjenade, uppläste han helt lugnt den lakoniska skrifvelsen.
