Sida 197
TJUGOSJETTE KAPITLET.
Fyr!
Den 1 December var inne. Det var en ödesdiger dag, ty om projektilens uppsändande icke kunde ega rum samma afton klockan 10,46 m. och 40 s., skulle mera än aderton år förflyta, innan månen ånyo samtidigt passerade genom perigseum och zenith.
Vädret var herrligt. Oaktadt vintern var i annalkande, sken solen och kastade sina värmande strålar på jorden, hvilken tre af hennes invånare skulle öfvergifva för att uppsöka en ny verld.
Många sofvo illa under den natt, som föregick den så otåligt efterlängtade dagen. Månget bröst kände sig beklämdt under väntans tunga börda. Allas hjertan klappade af oro, med undantag af Michel Ardans. Denne lugne och trygge man kom och gick som vanligt, och intet förrådde, att hans tankar sysselsatte sig med något ovanligt. Hans sömn var Turennes på kanonlavetten före bataljen.
Tidigt på morgonen började en oräknelig menniskomassa att sprida sig öfver prairierna, hvilka sträckte sig, så långt ögat kunde se omkring Stonc-Hill. Hvarje qvart medförde jernvägen från Tampa nya åskådare. Denna folkvandring antog snart fabelaktiga proportioner, och enligt Tampa-Town Observers
