Sida 398
TJUGONDE KAPITLET. Lodningarna ombord på korvetten Susquehanna.
— Huru går det med lödningen, löjtnant?
— Jag tror, att arbetet nalkas sitt slut, — sade löjtnant Bronsfield. — Men hvem kunde väl trott, att man skulle träffa på ett sådant djup så nära land, bara en hundra mil från den amerikanska kusten!
— Det är en stor fördjupning, — sade kapten Blomsberry. — På detta ställe finnes en undervattensdäld, som utgräfts af Humboldtströmmen, hvilken löper längs Amerikas kuster ända till Magelhaens sund.
— Dessa betydande djup, — återtog löjtnanten,— äro föga gynnsamma för nedläggandet af telegrafkablar. Tacka vet jag då en jemn platå sådan som den, hvilken uppbär den amerikanska kabeln mellan Valentia och Newfoundland.
— Jag medger det, löjtnant. Men med er tillåtelse, hvar äro vi nu?
— Hr kapten, — svarade Bronsfield, — vi hafva i detta ögonblick en 21,500 fots lina ute, och lodet har ännu inte tagit botten.
— Det är en sinnrik apparat den der Brooks, — sade Blomsberry — ty man kan dermed anställa lödningar med den största noggrannhet.
— Botten! — ropade i detsamma en af styrmännen, som öfvervakade arbetet för-ut.
Kaptenen och löjtnanten ginga genast till skansen.
— Huru djupt ha vi nu? — frågade kaptenen.
— Tjugoett tusen sju hundra sextiotvå fot, —
