Sida 404
TJUGOFÖRSTA KAPITLET. J. T. Maston lemnar Long's Peak.
Rörelsen var stor ombord på Susquehanna. Officerare och matroser glömde den rysliga fara, för hvilken de nyss varit utsatta, och möjligheten att hafva gått i sank. De tänkte endast på den bedröfliga ändalykt denna månresa hade fått. Alltså kostade detta det djerfvaste företag i gamla och nya tider sina modiga upphofsmän lifvet!
Hvar och en hade fattat den unge midshipmannens ord: "det är våra vänner, som komma", och ingen tvifladle på, att ju denna eldkula var Gun-clubs projektil. Hvad åter beträffade de i densamma inneslutna passagerarnes öde, voro meningarna delade.
— De äro döda! — sade en.
— De lefva! — svarade en annan. — Vattenlagret är djupt och deras fall har blifvit hejdadt.
— Men de ha saknat luft — sade den förre, — och i följd deraf omkommit!
— Nej, de ha blifvit uppbrända! — återtog den senare. — Deras projektil var ju endast en hvitglödande massa, då han genomskar atmosferen.
— Hvad betyder det? — svarades enhälligt. — Vi måste fånga upp dem lefvande eller döda!
Emellertid hade kapten Blomsberry sammankallat sina officerare och höll "med deras tillåtelse" rådpläg-
