Sida 21
TREDJE KAPITLET.
Verkan af Barbicanes meddelande.
Det är omöjligt att skildra den verkan, som den hedervärde presidentens sista ord åstadkommo. Hvilka skri! hvilket tjut! hvilken följd af rytningar, hurrarop “hip! hip! hip!“ och alla de onomatopeer, som späcka det amerikanska språket. Det var ett oväsen, ett larm, omöjliga att beskrifva. Munnarne skreko, händerna klappade, fötterna skakade salarnes golf. Om alla vapnen i detta artillerimuseum med ens hade aflossats, skulle de icke satt de sonora vågorna i en våldsammare röresle. Detta kan icke öfverraska. Det ges kanonierer, som äro nästan lika larmande som deras kanoner.
Barbicane förblef lugn under dessa entusiastiska bifallsrop; måhända ville han yttra ännu några ord till sina kolleger, ty hans åtbörder bjödo tystnad och hans fulminanta ringklocka uttömde sig i våldsamma detonationer. Man hörde den icke en gång. Snart blef han bortryckt från sin stol, kringburen i triumf, och ur sina trogna kamraters händer tagen på armarne af en icke mindre uppeldad hop.
Ingenting kan förvåna en Amerikan. Man har ofta yttrat att ordet “omöjlig“ icke är franska; men man har synbarligen misstagit sig om ordbok. I Amerika är allt lätt, allt enkelt, och hvad mekaniska svårigheter angår, äro de döda innan de födas. En äkta
