Sida 360
XV. Hyperbel eller Parabel?
Barbicane hade rätt, men om dessa kosmiska meteorer, sedda från jorden, i allmänhet endast utveckla ett ljus, som är något svagare än månens, så glänste de så mycket mera här i den dunkla ethern. Dessa irrande kroppar innebära i sig sjelfva grundorsaken till sitt hvitglödande utseende. Den omgifvande luften är icke nödvändig för deras förbränning, och om några af dessa eldkulor genomskära luftlagren på två eller tre mils afstånd från jorden, så beskrifva åter andra sin bana på ett afstånd, dit atmosferen ej sträcker sig. Af dylika eldkulor syntes en den 27 Oktober 1844 på en höjd af ett hundra tjugoåtta mil, en annan försvann den 18 Augusti 1841 på ett afstånd af ett hundra åttiotvå mil. Några af dessa meteorer hafva tre till fyra kilometers bredd och ega en hastighet, som kan uppgå ända till sjuttiofem kilometer i sekunden *) i omvänd riktning till jordens rörelse.
Denna eldkula, som oförmodadt syntes i skuggan på ett afstånd af åtminstone ett hundra mil, borde enligt Barbicanes ungefärliga beräkning hafva en diameter af två tusen meter. Hon närmade sig med en hastighet af omkring två kilometer i sekunden, eller trettio mil i minuten. Hon skar projektilens bana och borde uppnå honom om några minuter. Då hon närmade sig, förstorades hon i en ofantlig proportion.
Man kan tänka sig de tre männens belägenhet, men det är omöjligt att beskrifva densamma. I trots af sitt mod, sin kallblodighet och likgiltighet för faran sutto de stumma och orörliga, stelnade af fasa i sina lemmar.
Projektilen, hvars gång de icke kunde ändra, rusade rakt mot denna eldmassa, som lågade starkare än det vidöppna gapet i en reverberugn. Han tycktes störta sig i en afgrund af eld.
Barbicane hade fattat sina begge kamraters hän-
*) Medelhastigheten t jordens rörelse är endast 30 kilometer i sekonden.
Källa: Project Runeberg ·