Sida 522
Leijonhufvud ...
Leiningen, mediatiserad tysk grefve- och fursteslägt, härstammar från Friedrich von Hardenburg, hvilken 1220 på grund af sitt möderne erhöll det gamla grefskapet L. i Wormsgau. Hans ättlingar, bröderna Friedrich V och Godfried, delade 1317 ättens besittningar och bildade hvar sin hufvudlinie. Den äldre linien utdog på manssidan 1467, hvarefter en qvinlig ättling, grefve Reinhards af Westerburg enka, Margareta, för sin sonson, Reinhard V, satte sig i besittning af dess flesta domäner och grundade den grefliga linien L.-Westerburg, hvilken fortlefver i de sedan 1695 åtskilda linierna Alt-L.-Westerburg och Neu-L.-Westerburg (1806 mediatiserade under hessisk och preussisk öfverhöghet). Den yngre hufvudlinien, L.-Dachsburg, sönderföll 1541 i två grenar, af hvilka den yngre numera, sedan 1700-talets slut, fortbestår endast genom de två katolska, 1806 under Baden mediatiserade, grefliga sidolinierna L.-Billigheim och L.-Neudenau. Den äldre af nämnda grenar, hvilken 1779 upphöjdes till riksfurstlig värdighet, miste genom freden i Lunéville (1801) besittningar till ett omfång af 660 qvkm., men erhöll genom "riksdeputationens hufvudbeslut" (1803) ett nytt samladt område af 1,370 qvkm., hvilket dock 1806 mediatiserades under Baden. (1810 lades en del deraf under Bajern samt ett mindre stycke -- utan "standesherr"-rättigheter -- till storhertigdömet Hessen). "Standesherren" för denna furstliga linie hafva varit: 1. Karl Friedrich, f. 1724, regerande grefve 1756, furste 1779, död 1807; 2. Emich Karl, den föregåendes son, f. 1763, förmäld i sitt 2:dra gifte med Maria Lovisa Viktoria af Sachsen-Koburg-Saalfeld, hvilken efter hans död, 1814, var förmyndare för sonen, Karl, och i nytt äktenskap, med hertig Edvard af Kent, blef moder till drottning Viktoria af England; 3. Karl, den föregåendes son, f. 1804, d. 1856, bajersk generallöjtnant, för det mesta bosatt i München eller London, president i tyska riksministeriet från d. 9 Aug. till d. 5 Sept. 1848; 4. Ernst, den föregåendes son, f. 1830, amiral i britiska marinen, sedan 1858 förmäld med Maria Amalia af Baden, en syster till nuv. storhertigen Fredrik.
Leins, Christian Friedrich von, tysk arkitekt, f. 1814 i Stuttgart, undervisades först af sin fader, som var stenhuggare, studerade sedan i Paris och utbildade sig genom resor i Frankrike, Italien, Spanien och norra Afrika. 1850 blef han professor vid Polytechnicum i Stuttgart, och i denna stad har han utfört sina bästa arbeten. Dit höra ryska beskickningens palats, i grekisk renaissance, samt flere andra palats, villor och enskilda hus. Det af arkitekten Knapp (d. 1856) påbörjade kungliga slottet i Stuttgart fullbordades af L. efter egna ritningar i strängt grekisk stil. Dessutom har han visat sig skicklig att använda medeltidens stilarter både vid nybyggnad, såsom i Johanniskirche i Stuttgart, och vid restaurering af flere medeltidskyrkor i landet.
Leinster [li'nstör], en af de fyra provinserna (fordom konungarikena) i Irland, omfattar landets sydöstra del och består af de 12 grefskapen Louth, Meath, Dublin, Wicklow, Wexford, Carlow, Kilkenny, Kildare, Queen's county, King's county, Westmeath och Longford. Areal 19,735,5 qvkm. 1841 hade L. 1,973,731 innev., 1881 endast 1,279,190.
Leiokom (förvrängning af Fr. léiogomme, af Grek. leios, glatt, och Fr. gomme, gummi, med afseende på dess användning till appretering), kem. Se Dextrin.
Leipzig. 1. Regeringsområde ("kreishauptmannschaft") i nordvestra delen af konungariket Sachsen. Areal 3,567,35 qvkm. 707,826 innev. (1880). -- 2. Stad i nämnda regeringsområde, belägen på en bördig och tätt befolkad slätt vid Pleisses och Parthes sammanflöde med Elster. I topografiskt hänseende skiljer man mellan stadens egentliga kärna, Altstadt, och de senare tillkomna Grimmaische, Peters-, Ranstädter- och Hallesche vorstadt, benämnda efter qvarteren i den inre staden, samt Marien-, West- och Johannis vorstadt m. fl. andra, som uppstått under de sista 30 åren och genom flodregleringar fått en betydlig utsträckning. Altstadt har karakteren af en "city" med jämförelsevis gles befolkning samt tätt hopade magasin och affärslokaler. Dess många med gaflar och utsprång smyckade privatbyggnader utgöra vackra minnesmärken af tysk renaissance- och rococostil. Vid det stora torget, Marktplatz, i stadens midt, resa sig bl. a. det af Lotter 1556 uppförda, rikt gafvelprydda rådhuset samt "Königshaus", hvilket fordom var ett tillfälligt residens för de sachsiske hertigarna och der bl. a. Karl XII och Napoleon I bott. I närheten ligger det bl. a. genom Faustsagan och Göthes dikt bekanta "Auerbachs hof", nu en rymlig affärsplats, hufvudsakligen afsedd för "mässorna". Den vidlyftiga byggnaden (uppförd 1530--38) omfattar 100 hvalf och en mängd öppna butiker. Af offentliga byggnader må ytterligare nämnas universitetshuset, Augusteum (efter Schinkels utkast bygdt 1834--36), med de tillhörande Fridericianum, Mauricianum och Paulinum, hvilka hysa universitetets rika vetenskapliga samlingar; vidare musikkonservatoriet, "Gewandhaus" (fr. 1740), och "Pleissenburg", stadens gamla citadell -- der Leipzig-disputationen (se d. o.) 1519 egde rum --, i senare tid ombygdt till kasern. De fästningsmurar, hvilka ännu vid midten af 18:de årh. omgåfvo det gamla L., äro numera raserade och hafva lemnat rum åt en sammanhängande gördel af vackra promenader och öppna platser såsom Augustusplatz, en af de största i hela Tyskland, flankerad af ståtliga byggnader, bl. a. den efter Langhans' ritningar 1864--67 uppförda Nya teatern. Förstäderna utmärka sig för en mängd privata trädgårdar. Utom ett grekiskt bönehus och en synagoga i morisk stil finnas i staden 1 katolsk kyrka (uppförd 1847), ett verkligt monumentalt byggnadsverk i gotisk stil, och 9 lutherska kyrkor. I omgifningarna märkas den vidsträckta parken Rosenthal i n. v., med en stod af Chr. F. Gellert, Johannisthal i s. ö. med observatoriet, samt "Altes schützenhaus", stadens största förlustelseställe.
Källa: Project Runeberg ·