Sida 159
Grufarbetaren och gruffälten
GRUFFÄLT. 159
Resan från Lima till Pasco är mycket besvärlig. Antingen till fots eller ridande på mulåsnor eller buren af indianer, uppstiger man på Anderna till en höjd, som motsvarar Die jungfraus och Monte Rosas i Alperna. Den förtunnade luft, som råder här uppe, är visserligen ej fullt så skadlig för helsan, som man vanligen antager, men åtskilliga här herskande sjukdomsformer synas dock bero af det mindre atmosfertrycket och den mindre qvan-^ titet syre, lungorna der inandas. I synnerhet torde detta vara fallet med den sjukdom, kallad sorocha, som är gängse i det spanska Amerika och af indianerna tillskrifves utdunstningar från de i Anderna förekommande antimonförande malmgångarna. Yisst är emellertid, att vegetationen här uppe är ytterligt torftig. Några få växter föra här ett tynande lif, och om icke strålglansen från de snöbetäckta bergtopparna samt de jagande molnens skuggskiftningar gåfve någon omvexling åt taflan, skulle intrycket deraf kännas hopplöst nedtyngande. Af de femton tusen invånarna i staden Cerro äro de allra flesta grufarbetare och de öfriga åtminstone af bergsbruket beroende för sitt uppehälle.
Berömd för sina qvicksilfversgrufvor är vidare Huanca velica, likaledesbeläget i en oländig bergstrakt 12 000 fot öfver hafvet. I trakten deromkring finnas äfven rika guld- och silfvermalmer, som brytas i en stor mängd grufvor. Sillacasa och Lucanas samt längre bort Huanca jaya, Saceta rosa m. fl. äro sådana stamorter för det bergsbruk, hvarifrån Öfver jorden utgått en stor del af hennes förråd på ädel metall.
Ej mindre guld- och silfverrikt än Peru är Bolivia. Der ligger den sedan århundraden berömda grufvan vid Potosi, som under åren 1545 — 1803 gifvit silfver för nära 4 000 millioner rdr. De otaliga malmgångarna uppsätta i lerskiffer och föra utom silfverglans och pyrargyrit i synnerhet gediget silfver. Fyndigheten är belägen på en 17 000 fot hög bergrygg, Cerro de Potosir der hon helt tillfälligtvis påträffades. En fattig indian, Hualpa, så lyder berättelsen, förföljde ett villebråd på bergsluttningen; men djuret var honom för snabbt; midt under förföljandet snafvade han och fattade tag i ett ungt träd för att sålunda hålla sig qvar. I stället för att ge stöd åt den snafvande Hualpa, föll trädet äfven omkull med uppryckta rötter. Den olycklige jägarens harm försvann dock snart, då han blickade ned i gropen efter trädrötterna. Der låg midt för hans ögon en klump gediget silfver, och andra mindre stycken stucko fram mellan rötterna på trädet. Glad, bar han hem sin hittade skatt, och marken närmast omkring det lilla trädet blef för honom en källa till ett välstånd, hvarom han ej kunnat drömma. Men afundens öga vakade. En af Hualpas grannar utforskade med hycklad vänskap hans hemlighet och fordrade sedan hälften med. Men då Hualpa ej ville tala om, på livad sätt han renade silfret, förrådde hans falske vän platsen för spaniorerna,. och sålunda blefvo båda indianerna utan, då spaniorerna 1545 togo grufvan i besittning.
Inom kort uppstod vid foten af berget en stad, som befolkades med 10 000 spaniorer, i h vilkas tunga tjenst 60 000 arma indianer nu måste bringa
Källa: Internet Archive ·
